lördag 22 augusti 2009

Inte politik, bara retorik

Den som anklagar någon för att tillhöra mörkrets krafter, tillhör utan tvivel själv mörkrets krafter.

/Tisdag, roas av rekursion

söndag 9 augusti 2009

En krets av två

Det här med läsare är ovant.

I början lästes mina texter bara av två personer: min lärare och mig själv. Möjligen läste mamma högt hemma medan pappa snarkade svar från soffan. Ibland fick hela klassen höra dem (ni minns nog hur det var i era yngre dagar). Men läsningen - den märkliga processen där rytm uppstår ur tystnad och bilder ur ord - den var mest lärarens och min. Och läraren läste för att få betalt. Föräldrarna läste för att bättra sitt barn. Klassen? Den väntade på att få gå hem.

Inte för att den där Tisdagen på åttiotalet skrev för dem.

Blyertsstreck blev till bokstäver blev till stavelser blev till ord blev till meningar blev till några stycken i boken med röda markeringar som blev konsten att skriva. Jag lärde mig. Skrev på tvång (ni minns: det var så det var), men älskade det. Älskade det mer än suddgummin, omslagspapper med bilar och de långa raderna med tal i matteböckerna som egentligen var ett och samma.

Fler berättelser, sagor och sci-fi. Mellanstadie, högstadie. Lärare som läsare. En barnboksförfattare i ett litet grupprum, som ger goda råd tio år för tidigt. "And a boy confident in his dream, like all boys, before they hear about regression to the mean".

I gymnasiet ändrades något: lärare och föräldrar tyckte det var viktigare att vi läste än att vi skrev (klassen väntade fortfarande på att få gå hem). Ändå försökte jag skriva en bok en dag. Den började på med ett larm på ett rymdskepp och slutade några timmar och två stycken senare. Trots allt var jag sexton och hade varken idé eller plan.

Sedan skrev jag (till min skam) skolpjäsens sugigaste scen.

Berättelserna, som en gång hade manats fram med svett och blyerttstreck, kom nu självmant. Fri från krav, som jag nu var, skrev jag inte längre ner dem. Mitt uppblåsta ego trodde att hela världen skulle dyrka mina alster näst-nästa dag. Så i några år - innan spam och snabbmeddelanden - skrev jag brev om hur bra idéerna var.

(Återigen: en läsare, en text och jag).

Sedan: lådan, fria fantasier, utan troper eller någon form av dramaturgi som var proper... Och så, en ensam vinter, i brist på ordlek och språkmek, fick bloggen sin början. Från internets mörker smög läsare fram, likt vargar som vädrar ett nyfött lamm.

Allt var spännande, nyfiket, nytt. Jag undersökte varje länk, varje klick varje blyg pseudonym. Bekantade mig med några i min Tisdagskostym. Skrev om knäppa projekt och saker jag sett.

Sen blev jag kär och bloggen blev tyst. Poeterna har rätt, man blir som förryckt. Är ännu mer kär, men nu är hon inte här. Vi skriver och läser, både hon och jag. Det var därför jag började skriva idag... Förr drömde jag om att hela världen skulle älska mina alster, nu håller hennes rader mig helt på halster. Om hon glädjs åt en rad, gör det min dag.

Så till er som följt denna ringlande väg, vill jag meddela att Tisdag blivit helt ägd.

/Tisdag, har smittats orimligt hårt av rimsjukan

söndag 24 maj 2009

Det som händer...

... Är att nya fötter tassar till Tisdag och sen vänder.

Hon spanade på mig från skuggorna; Jag spårade henne i solsken. Vi möttes en gång. Nej, två! (Det blev fler). Vår väg var visst gemensam: genom skogen, mot ett gammalt torn. Vi delade kringlor och krångel på våriga vägar.

Nu vandrar vi tillsammans. Stigen är inte rak, men luften känns helt klar. Hon har gröna ögon, starka händer och ett högt glatt skratt.

/Tisdag, är förvånad över tiden kärleken tar (och mer: över kraften den ger)

torsdag 23 april 2009

Att skriva ut sig från ett hörn

"The first million words are just practice"
Vad gör man med ett sådant råd?

Fram till i söndags tänkte jag (och med tänka menar jag en inte särskilt medveten process) att en bra text består av två delar; innehållet och ytan, berättelsen och språket. Följdaktigen skrev jag ner alla idéer på små lappar och slängde ner dem i en låda märkt senare. Inte skulle jag klä en bra historia i sunkig språkdräkt.

Först öva, sedan skriva.

Ni kan nog räkna ut vad som hände. Inspiration går inte att lägga på låda. Alltså blev inget skrivet. Högen av lappar växte visserligen, som påminnelse över min oförmåga.

Jag kallade det för skrivkramp. Det pågick heta diskussioner på mina interna författareseminarier. Jag saknade tekniken för att sätta ihop en berättelse. Rutinerna för att producera. Viljan att fullfölja ett projekt.

Ibland läste jag vad framgångsrika författare skrivit om att skriva. Stephen King jämförde en berättelse vid ett dinosaurieskelett som man långsamt avtäckte. Harold Pinter utgick från ett ord eller en rad. Elisabeth George stakade upp handlingen och pusslade ihop psykologiska profiler på sina karaktärer, först därefter började hon på första kapitlet. Neal Stephenson anställde studenter för att forska fram fakta. Edgar Allan Poe bestämde sig för diktens längd och versmått innan han valde ämne. Jack London arbetade alltid en timme om dagen, medan Douglas Adams redaktör var tvungen att låsa in honom på hotellrum för att få honom att skriva. Det var lätt att gå vilse i snårskogen av motsägelsefulla råd.

I brist på machete och motorsåg greppade jag slutligen Occams rakblad. Slutsatsen är löjligt enkel: Det finns mer än ett sätt att skriva - var och en måste hitta sitt.

Så hur ska jag (eller du) hitta mitt (eller ditt) sätt att skriva? Varje försök till ett generellt svar leder oss tillbaka till snårskogen igen, så nu letar jag efter min stig.

Mitt första steg var att kasta gamla förväntningar åt sidan. Från mamma, pappa, svensklärare som glömt mig och (förutsägbart nog) från mig själv. Förväntningarna i morfars gamla manschettknappar. Om Nobelpris, god litteratur och mitt namn på en bokrygg (helst flera).

Jag kunde inte läsa första gången jag sa att jag ville bli författare. Jag kände i åratal äganderätt mot författare i filmer. Tisdagsbarnet drömde om att vara författare. Ni vet; föreläsningar, boksigneringar, en skrivarstuga, beundran och en plats som pratande huvud. Det andra steget var att ge upp den drömmen. Jag älskar att skriva, men att hänge mig åt en författarkarriär är verkningslöst, själviskt.

Nästa steg? Att bränna Boken. Jag har tänkt konventionellt: Planera, skriv, redigera, publicera. Så blir en bok skriven. Så blev en bok skriven.

Nu skriver jag inte en bok. Jag skriver berättelser, snuttar. Jag skriver ner den färska inspirationen, som förr hamnade i senare. Missförstå mig inte; det blir inte poesi. Inte heller en rad tunga böcker på en dammig hylla. Det blir mitt nöje. Kanske hittar jag även läsare eller medskribenter. Vi får se.

Jag skriver.

/Tisdag, är tillbaka med en vägg av text

onsdag 1 april 2009

På stigen till Ipredia

Bara åsnor sitter på höga hästar. Så jag ska inte föreläsa. Jag ska inte benämna kontroll som ett nyckelord för vilka upphovsrätt, terrorism och barnporr endast är svepskäl. Jag ska inte spela förundrad över att politikerna förhandlar i hemlighet, medan våra liv i allt högre grad registreras av myndigheter och privata aktörer. Jag ska inte göra någon retorisk jämförelse kring den öppna diskussionen på internet och den kringskurna mötes- och yttrandefriheten i diktaturer.

Framförallt ska jag inte citera Lord Acton med högstämd röst.

Ni får läsa på själva om FRA, IPRED, ACTA och försöken att avskaffa nätverksneutraliteten.

Efter att ha läst, funderade jag på vilken sorts samhälle jag vill leva i. Som en följd av detta ger jag er alla tillstånd att kopiera, ändra och återpublicera den här bloggens innehåll, så länge ni ger mig erkännande och bifogar en länk till licensen (Creative Commons Attribution 2.5 Sweden).

/Tisdag, tänker inte göra politik till ett stående inslag

tisdag 31 mars 2009

Gymmets tio i topp

10. Stönande gubbar. Varför är något så enkelt som andning så svårt för oss?

9. Lurade tjejer. Femtio repetitioner med en vikt är inte träning, det är leda. Vad din tjejtidning än sa, så riskerar du inte att se ut som Arnold, även om du lyfter så tungt att du måste stöna.

8. Osunda grabbar. De som dricker direkt ur kranen, under skylten där det står "Vänligen drick inte vatten direkt ur kranen, av hygieniska skäl".

7. Nakna gubbar. Nu pratar vi inte ombyte eller dusch. Jag avser de hobbynakna; de som i en halvtimme snackar och stretchar i bara mässingen, tills de bestämmer sig för att passera dig just då du ska knyta skorna.

6. Inkompetenta instruktörer. Att ge samma program till alla och bara visa de enformigaste maskinerna leder varken till minskad skadefrekvens ("tidigare skador", betonar Serganten) eller träningsglädje (Kan alla som utnyttjat mindre än en månad på ett halvårskort räcka upp en hand?).

5. Hjälpsamma killar. Du som tjej - även om du är elitidrottare - har säkert träffat killen som visste mer. Du vet; han som förklarar med händerna och gör läten av typen "Visste du att magmusklerna inte är muskler egentligen, utan senor"?

4. Logistikproblemen. Låt gå för att vila i maskinerna. Men att lägga sin väska i en maskin och använda en annan?

3. Tonfiskmannen. Äter efter varje pass en burk tonfisk, alternativt lite finskuren skinka eller kanske en burk kikärter. Är på gymmet varje dag... Och just det; han äter naken.

2. Riskmomenten.
Snälla någon: Ställ dig inte under skivstången när jag lyfter den!

1. Grabbarna grus.
Tänk dig fem grabbar i gymnasieåldern, acne och allt. Lyssna sedan på jiddret om vem som kan lyfta mest, tjafset om vem som legat med vem och skrytet om hur de mobbat tjejer. Dekorera med taskig teknik, utdrag ur belastningsregistret och kroppspråk som skulle få fyllekåta orangutanger att rodna. Multiplicera slutligen med volym och förstaplatsen är given.

Trots allt, är jag glad åt att kunna träna ordentligt igen.

/Tisdag, försöker forcera fram text (förvirrad av flyende fokus)

onsdag 25 mars 2009

Zonealarm

Jag har alltid tänkt mig att det finns skiljelinjer. Nationsgränser i bloggosfären, så att säga. Bloggarna som kommenterar nyheter, bloggarna som svarar på enkäter, bloggarna som gör reklam, bloggarna som vardagsbloggar, bloggarna som sexbloggar, bloggarna som bloggar om varför de inte bloggar.

Jag är frestad att passera lite gränser. Stämpla passet. Förklara tystnaden. Läser istället om Venndiagram tills allt känns lugnt.

Eller lugnt. Har feber i kroppen och ett spöke på hjärnan. Drömde livligt. Vaknade. Jobbade. Äntligen i zonen. Ni vet zonen? Där koncentrationen inte bryts.

/Tisdag, att sova, sova, kanske drömma (helt säkert citera)

lördag 21 mars 2009

Vit choklad

Vet du hur det känns att dansa längs gränsen? Vandra som ett spöke genom de vaknas land. Tränga djupt in i sömnens rike. Glida in och ut ur drömmen? Utan att vilja somna. Utan att vilja vakna.

Vet du?

Då kanske du ätit frukost på rom och vit choklad.

/Tisdag, förtjust, förvirrad, förtrollad

torsdag 19 mars 2009

Pojken som kravlade sig ur ån

Full, förbannad, förfärligt tidig. Det gick inte riktigt så bra som jag trodde. Hon är på hemväg - i kollektivtrafiken - när hon ringer. Avbryter sig ibland för att säga "Excuse me, det är inte mobilförbud" eller ett "Vad glor du på".

Först är jag sömndrucken. Sedan börjar örat värka.

Tydligen är jag feg. Har inga giltiga skäl. Har gett henne falska förhoppningar. Borde sagt något tidigare. Svarat när hon ställde mig mot väggen. Stoppat henne innan hon presenterade mig för sina vänner. Kritiserat henne när hon var dryg. Tagit alla känslor, konflikter på en gång.

Vi är annorlunda. Hon kör ångvält och jag dansar undan.

Riktigt så säger jag inte, men Kaninen accepterar. Säger att det är så nittionio procent av svenskarna gör; löser konflikter genom att snirkla sig. Inte hon inte. Hon är modig. Vi andra är fega. Hon tar hänsyn genom att vara rak. Mitt beteende leder till döda äktenskap, dödsmisshandel på stadens gator och civilisationens förfall.

Här någonstans slutar jag känna mig ansvarig (som någon klok sa åt mig att göra). För det är en skillnad på rak och aggressiv. Det är en skillnad på tveka och lova. Det är en skillnad på några dagar ihop och på en gemensam framtid.

Bloggmartyren är död. (Kanoniseringen kan vänta).

Lite skakad är jag ändå. Är jag verkligen dålig på att kommunicera? Dålig på känslor. Borde jag ändra mig? Hoppa upp i ångvälten som Kaninen. Hata impulsivt som Huvudmannen (framröstad till Mest Sannolik att Dömas för Överlagt Passionsbrott). Lyda pappa Clintans* "stfu & deal n00b!" eller bli en tickande bomb som Fursten?

Eller?

Lita på min självkänsla. Vara klok, som Fursten är klok. Vara rak, som mamma är rak. Vara lyhörd, som Hypnotisören är lyhörd. Godmodig som Terapeuten. Orubblig som Biffen. Öppen som B. Känslosam som Bartendern. Modig som Spöket. Försöka hitta någon jag passar lika bra med som Serganten passar med Journalisten. Vara äkta, som kära syster är äkta.

Ja.

Jag ska följa de finaste exemplen. Men vilken jävla start på dagen.

/Tisdag, hoppas grötandet mättar (nästa gång blir det bloggsoppa)

* Farsan är mera Häng Dom Högt än Broarna i Madison County.

onsdag 18 mars 2009

The deed is done

Så jag ringde det där samtalet (eller egentligen ringde hon, för det var vad vi avtalat). Sa de där orden (eller inte alla, hon förstod ändå). Hon tog det fint (eller spelade bra).

Nu ska jag träna mig trött, sedan är jag klar.

/Tisdag, ser fram emot att skriva om annat.

tisdag 17 mars 2009

Nu kommer det mer

Jag känner mig som en törnebuske. Fattar hon inte att hon kommer blöda?

Kaninen var väldigt gullig. Varm. Mysig. Gosig. Vår andra kväll tillsammans (tredje totalt) försökte hon ställa mina känslor mot väggen. De gled undan.

"Float like a butterfly, sting like a bee."

Jag vill inte stickas. Ändå tänker jag på att sticka. Första gången den där natten. Andra gången lite senare, efter Samtalet II [Nu med full Dolby PMS*]. Inte för att jag är rädd för att prata känslor, men hon accepterar inte tvekan. Hon kräver.

Kväver.

Det är annat också. Att vi inte gillar varandras musik. Att hon presenterar mig som sin blivande pojkvän. Att vi bor i olika städer. Att hon läxar upp främlingar. Att jag inte är kär. Att hon sårar sina vänner. Att hon inte märker det. Att hon har barn. Att vi kommer överens om att vi ska kunna träffa andra, innan vi bestämmer oss. Att hon skickade SMS vid tre i natt om att hon är seriös.

Hon ger sig själv helt skoningslöst. Kräver lite för mycket, mycket för fort. Inte för att jag måste vara jägaren. Att flickan alltid måste fly, så att jag kan lägga ner henne. Tvärtom!

(Ändå är det bättre än ett slakthus).

Hon är smart, men inte beläst. Vi kan prata, men jag måste värja mig. Hon är varm, men klängig. Någon i publiken undrar "Varför plågar du henne så, då?" och jag får svårt att svara...

Jag vill vara säker på att det inte är rädsla. Att det inte är min vana ensamheten som ställer till det. Eller det förföriska spöket, som vandrar genom mina drömmar. Först och sist vill jag inte såra.

För hon kommer ta det fel fel fel. Inte som att det inte råkade vara kärlek, utan som att jag förkastade hela henne.

Smärtan blir väl inte mindre.

Av att jag väntar.

Så jag måste.

Dumpa henne.

Aj.

/Tisdag, sällar sig snart till svinen?

* Hon nämnde de tre bokstäverna, inte jag.

onsdag 11 mars 2009

Är, blir eller inte var

En text har fastnat bakom ögonbrynen på mig. Det kliar lite. Jag vill dra ut den ur näsan, ner i tangentbordet och upp på skärmen.

Det vill sig inte riktigt.

Är frestad att skriva ett tävlingsbidrag också (för äran, bara för äran). Jag hoppas några av er läsare försöker. Själv hinner jag nog inte; ska resa iväg för att avgöra om något som jag inte tror är, är.

/Tisdag, vill egentligen bara leka med katten

tisdag 10 mars 2009

Struts

Efter två månader, tio dagar och sex timmar utan en fix kändes det som om jag vunnit över mitt beroende.

- Nu, tänkte jag, nu kan jag läsa tidningen som en vanlig människa.

Tyst nu, olyckskorpar! Det gick bra. Jag kunde sluta i tid. Darrade inte ens på handen när jag skrev in den första adressen. Började inte abonnera på några nyhetsströmmar. Kände inte suget.

Det jag hade glömt var det eländiga tillståndet för vår civilisation. Hur all skit flyter upp med mediaströmmarna. Att jag inte vet hur jag ska göra det bättre.

/Tisdag, undrar hur du skulle rädda världen

söndag 8 mars 2009

Krav

Släkt väljer vi inte. Vänner fastnar bara. Någon från skolan, en annan som plågades i samma lag. Kanske en granne. Ett par från jobbet. Bordsgrannens bekanting. Flummaren från festivalen... Vi tappar bort en del. Bryter med färre. Men vi väljer inte.

Inte som vi väljer älskare eller älskarinna.

Snygg, sexig, smart, singel. Humor hamnar högt på listan när kvällspressen leker forskare. Alla begriper att adjektiven är för stora. De förlorar sin funktion, duger inte för att skilja prinsessa från pöbel. Att bli sedd är viktigt, så vi formulerar egna krav. Försöker fånga känslan. Vad vi behöver. Eller så fokuserar vi på detaljerna som vi hoppas ska ge rätt helhet.

Förr försökte jag fantisera fram min framtida flickvän. Hon skulle vara:
  • Vacker nog för att ge mig andnöd.
  • Smart, så hon kunde sätta mig på plats.
  • Ickerökare (drömkvinnor doftar gott).
  • Fri från dogmer. Inte ens mig skulle hon tillbe.
  • Hård mot de hårda och mjuk mot min mun.
Hon var intressant sällskap i en ensam säng. Några större likheter med de verkliga kvinnorna i mitt liv, det hade hon inte. Jag har drunknat i blå ögon, gått vilse i gröna, bränts av bruna. Ett tag fantiserade jag frenetiskt om en bleksvettig tjej med föraning till mustasch. Hon följdes av runda tjejer och av smala. Stora bröst, små bröst. Bara bröst. Om jag blundar kan jag se gyllene hårstrån i en brunbränd nacke. Jag har förälskat mig i en flicka jag inte ens sett. Amazonas mångfald är inget mot alla lockar som lockat.

Jag har förvånats gång på gång.

Attraktion har jag känt ofta. Kärlek, ganska sällan. Första gången var en grym zigenarflicka. Rom heter det nu, förlåt. Så var det hon som lekte med guldkedjan. Tjejen som fick mig att spela Cyrano framför spegeln, fast det var hennes näsa som var stor. Den vilda kärleken som började med Mick Jones på hennes t-shirt. Hon som var en höststorm på en sommardag (och när hösten kom tvärtom). Eva med de rappa replikerna och sårbara sensuella B.

Krav? Att det ska kännas bra, då spelar inget annat ändå någon roll.

/Tisdag, borde inte vänta på SMS en lördag natt

fredag 6 mars 2009

SMS:a = Short Message Service Anxiety?

En natt, ett telefonsamtal, två minuter på MSN. Sedan, idag; SMS. Det första kommer in 04:16. Det andra 05:43. Vid sjutiden svarar jag. Repliken kommer direkt.

Under dagen kommer fler. Jag svarar.

Hon skriver. Inleder fem konversationer.

Vid SMS nummer tretton börjar jag bli tveksam. Antyder att hon skriver till sin drömman, inte mig. För så bra är jag inte. Inte så bra att hon ska kunna se det än. Eller nej - så skriver jag inte. Jag kan knappt göra mig förstådd med åttahundra ord, än mindre åttahundra tecken.

Fjorton är förnärmat. Jag känner mig trängd, försöker förklara ändå.

Tystnad.

Undrar om det här är normalt? Undrar om det blir något av vårt möte. En del av mig vill. Resten är orolig. Vill inte lova. Vill inte såra. Vill inte så mycket så snabbt.

/Tisdag, relationsdefekt eller rädd?

torsdag 5 mars 2009

Hej Bullen!

Jag är en kille på tjugosju solvarv som har ett problem. Jag ger en massa löften som jag inte kan hålla. Som nyårslöfte bestämde jag mig för att läsa en bok i veckan under 2009. Till en början gick det inte dåligt, men jag har redan missat några veckor (mitt modifierade löfte är att läsa femtiotvå böcker under året). Därefter bestämde jag mig för att bli en Don Juan. Och gav upp direkt det blev besvärligt. Senast lovade jag att leva i celibat under fastan.

Det höll i två dagar.

Jag vill inte förlora all självdisciplin på grund av ett par mörka ögon. Snälla Bullen, hjälp mig!

/Tisdag, ska inte börja sexblogga

onsdag 4 mars 2009

Tillbaka med besked (eller sagan om B)

Jag var ett aningslöst barn. Visst kunde jag läsa, men inte mellan raderna. Kemin - utöver atomer och provrör - var ännu outforskad. Så när B ringde efter varje termin, stod B för betyg och barnslig tävlan.

Sedan gymnasiet. Hon förändras i ögonvrån. Flyr från föräldrar, församling, förtryck. Försvinner. B blir bleknat minne.

Fem år senare står hon framför mig igen. Hennes ögon är violetta (senare ser jag dem som blå, gröna, grå). "Oj", tänker jag och hon går, med gungande höfter och långt mörkt hår.

Första festen
. Är uppklädd som för pesten. Hon ler mot mig ändå, presenterar flickvän (eller var det ex), vi pratar om hur tiden går.

Något klickar.

Gång på gång samma scen: I bakgrunden en bar. Hennes hand på mitt lår, min lekfull i hennes hår. Hon minns, berättar (ibland djupt förtvivlad). Jag lyssnar, bekräftar (ofta sjukt förvirrad).

Klassträff, perfekt atmosfär för lågmält drama. B, beundrarinnan, blir full och bekänner; en gång i tiden ville hon vi skulle bli mer än vänner. Hon kysser mig, lockar mjukt. Jag står emot, hård och nykter. Flickan sätts i en taxi hem. Gentlemannen, dåren, har tid att förbanna sig sen.
Hon är lesbisk (kanske bi?)
Vi är vänner.
Hon var full.
Jag för svag.
Det för svårt.
Ack! Fåniga fega Tisdag. Inget hjälper. Jag ringer henne. Hon är sårad, skäms? Undviker möten, tyst och vag. Hjärtat svider, vänskapen lider. Månader går innan vi ses igen... Hon förklarar sig; ordet är rädd.

Jag förstår, förlåter och förbannar mig själv. Sommaren kommer, romanserna går. Försiktigt letar vi gamla spår. Till slut: Vinter, lördag, en fest.

B frågar: Vill jag resa?

Fem dagar av henne. Av möjligheter, spänning och nya vidder. Klarhet? Tanken svindlar. Jag nickar. Ja.

* * *

Vi talar om allt. Uppväxten, framtiden, hoppet och kärleken. Det här är ny mark, för så här öppen har jag bara varit med min syster tidigare.

Kärlek?

Nej.

B är hopplöst förälskad i en femton år äldre trebarnsmamma. Det svider lite, sen går det över. En sensuell, smart och rolig tjej vill inte ha mig. Ändå känns det bra. För B rymmer mer drama än Shakespeares livsverk. Hon är ett sådant moln av ångest, att jag efter en stund börjar längta efter ensamheten under de klara stjärnorna.

"Vi" är äntligen definierat: Vänner. Wingmen.

* * *

Ja, den där första kvällen. När klarhet har uppnåtts och jag har fått träffa B:s olyckligt ovetande kärlek. När nämnde kärlek gått och lagt sina utarbetade ben till vila... Då uppstår en diskussion om den där tjejen i kortkort är en transvestit.

Vid det laget har jag fått nog av både lesbiskt drama och av att se killar stöta på B. Hon behöver i sin tur få utlopp för sina frustrationer. Så jag häller i henne en öl och ger en knuff i rätt riktning.

Nämnde jag att B är en mycket charmig flicka?

Transan visar sig vara en vanlig tjej som är ovan vid höga klackar. Hennes väninna är mycket trevlig. Och så, plötsligt, har jag ytterligare skäl att vara glad igen.

Men det är en annan saga.

/Tisdag, börjar bli orolig för sitt beroende av klumpiga rim och ord på F

torsdag 26 februari 2009

Har man sagt A...

B plockar upp mig om några minuter. Låtsas att det är resfeber, det är bra. Ska inte minnas hur vi satt lår mot lår, medan jag strök hennes hår. Ska inte bländas av blåa ögon igen. Ska absolut inte tänka på orden, fast nu blir det svårt.
"Fan, jag vill inte bli kär i dig på en gayklubb"
Hennes ord. Vårt dilemma.

Hon ringer. Jag bävar. Måste gǻ.

/Tisdag, hoppas alla fina bloggisar har det bra tills han är tillbaka på måndag

onsdag 25 februari 2009

Hypnotoad och ångesten

En kväll förra veckan ringde Hypnotisören till mig. Han hade gjort slut med sin flickvän sedan två år. Enligt manlig logik var det därför givet att samtalet skulle handla om Pirate Bay. Jag lyssnade tacksamt. Min nyhetsabstinens (eller kanske hans berättartalang) får till och med rättegångsprotokoll bli fascinerande.

Till slut glider samtalet över till andra ämnen. Hypnotisören - som en gång ledde in mig på den mörka vägen - lyssnar när jag berättar om utmaningens första dagar. Han skrattar på de rätta ställena, hummar varmt, provar säkert en och annan förankring.

När jag försöker formulera det som stört mig med Rules of the Game, förekommer han mig. Ordet han använder är stress. Den stress som uppstår när man försöker bli omtyckt av precis alla. Därtill genom att bete sig som någon annan. Han träffar den ömma punkten. Hårt. Det får mig undra varför jag inte märkt bölden förut. Så när vi lagt på börjar jag läsa den andra delen av boken, The Style Diaries, som författaren rekommenderade för inspiration.

Undrar varför.

Inspiration ger det inte. Narcissism, otrohet och stomipåsar blandas om vartannat. Jag som trodde att Spelet var spelets mörka sida. Det blir också uppenbart att Neil Strauss och jag lever i skilda världar, med skilda mål.

Strauss vill förföra, kittla och älska med kvinnor av alla möjliga former och färger (med eller utan stomipåse, förmodar jag). Samtidigt vill han få det till att män bara vill knulla sig trötta, medan kvinnor drömmer om villa och barn. "Empirisk grund?", hörs någon fråga. Ja, raggningsexperten har frågat sina raggarpolare - som ju har gått i samma skola som han.

Min verklighet är en annan. Visst tänker, tänder jag på alla möjliga sorters kvinnor. Vet att livslång trogen kärlek är ovanlig och svår. Ändå är det den romantiska ådran som fyller mitt hjärta med blod... Att min bästa vän - i sitt allra fullaste ärligaste tillstånd - önskar sig barn, det förstärker min motvilja mot Strauss sterotyper.

Utmaningen är alltså officiellt över för min del (tids nog ska jag recensera boken i vanlig ordning). Ändå var det inget misslyckande; jag fick spänning, nya idéer och en dejt inom 30 dagar. (Hon, inte Strauss, förtjänar äran).

* * *

Hypnotisören och hans flickvän då?

Ja, till slut återkommer vi till ämnet. Jag förstår varför han gjort slut. Ändå skyggar jag för sanningen när han frågar om jag vet hur hon mår. Borde jag berättat att hon inte ätit på fyra dagar, fast hon strax därefter skrev "Snälla säg inget till honom! Då kommer vi aldrig att hitta tillbaka till varandra"?

/Tisdag, undrar ibland hur all hjärtan orkar slå


Break on through

Det är inget så pretentiöst som skrivkramp. Har bara svårt att välja ord. Processorn är överhettad, kretsen som skiljer bra från dåligt är upptagen med annat. I hopp om att skaka loss en tanke (ett svar?) skriver jag ändå. Kanske blir det strunt. Förlåt mig.

Till saken: Medan jag famlade efter klarhet hittade jag 40 Days and 40 Nights. Om man bortser från filmens syn på män som kåta djur och sensmoralen att kyskhet leder till renare, sannare kärlek. Om man bortser från det; så varför inte?

Le Petit Mal och vanemässiga one night stands är visserligen inte mitt vardagsproblem. Inte heller tror jag att den mänskliga (eller ens den manliga) kroppen är så beskaffad att det går att lagra sexuell energi som på flaska. Ändå så är det passande att Askonsdagen infaller idag. Den traditionella början på fastan. En möjlighet till omöjlighet. Ett nyår för självhatande kristna.

Nu är jag inte religiös, men jag gillar löften. Således: Viva quadragesima!

Dags för ett rakt, okomplicerat viljeprov (till skillnad från tidigare utmaningar): Före påskdagen ska min pålitliga kanon inte avfyra en enda salva. Jag tror ni förstår, utan fler skönskrivningar (kommentarsfältet är öppet för den specialintresserade).

Reflexer i sömnen går ju inte att undvika. Torka har jag nästan hunnit vänja mig vid, även om moln hopar sig vid horisonten. Det som oroar mig är, hmm... Abstinens från mig själv.

(Den läsare som småler och tänker "Ja killar", ska kanske räkna lite på fingrarna - eller lukta på dem. Fyrtio dagar är en lång tid. Kvinnor trivs minst lika bra söder om ekvatorn).

Kommer jag lyckas, tror ni? Skulle du?

/Tisdag, kommer inte ge dagliga uppdateringar i ämnet

PS. Var nära att använda använda början på den andra versen i Knocking on Heavens Door som titel. Bestämde mig - i dagens anda - för att inte ge Freud den tillfredställelsen. DS.

söndag 22 februari 2009

Tisdag på en söndag

Efter en veckas ensamhet var det skönt med sällskap. Det är bara att hon gör mig så förvirrad. Jag gör henne förvirrad? Trodde vi var klara med förvirringen.

Försöker skapa ett kodnamn. Det känns viktigt. Hennes namn.

Är för trött för koder. För trött för att förstå varför fel känns rätt. För trött för hypnotisören. Eller spelarens ångest. Drömmän, friarbrev och förväntningar får vila. Orkar inte ens förklara hur man ska dansa med en man.

Det enda som är viktigt just nu är sömn. Sömn och att önska er en god mjuk natt.

/Tisdag, skriver när han blundar

05:11

Jag brinner, förvirrad.

Samma gamla låga. Samma ljuva tvekan.

onsdag 18 februari 2009

Förtryck/förståelse

Det börjar med ett mord. Genast förstår vi att det också kommer sluta där. Doris Lessing inleder Gräset sjunger med att kedja fast läsaren ute i Sydrhodesieas obarmhärtiga hetta. Slutet är oundvikligt, ändå andas jag den torra luften så länge det bara går.

Spaltmeter har skrivits om den här boken. Jag har inte läst en millimeter. Först tror jag mig ha funnit en afrikansk Lady Chatterleys älskare. Ganska snart inser jag att det är fel. Gräset sjunger handlar om förtryck. Om kolonialismen, konventionen och det kärlekslösa äktenskapet.

Det finns en djup, nästan obehaglig, vrede. Lessing hatar, som bara någon som sett människor ruttna kan hata. Hon är skoningslös mot förtryckare och förtryckta. Mot den vite farmaren, societetsdamen, negerpiskaren och negern. Mot maken och makan.

Varje handling döms utifrån hur den legitimerar ett sjukt system (kolonialismen eller äktenskapet). Ändå hålls boken samman av förståelse. Mary, Dick och Moses. Till och med storgodsägaren Charlie Slatter. Doris Lessing älskar dem alla.

Förståelsen lyfter Gräset sjunger. Ger ett - såhär i efterhand självklart - varsel om Lessings kommande storhet.

/Tisdag, har tinnitus i öronen och ett leende på läpparna

Recept på framgång

  • ½ lök
  • ½ röd paprika
  • 1 apelsin
  • 1 avocado
Börja med att skala en lök. Du kan med fördel använda de yttre lagren som blir över när du lagar något annat. Blanda i röd paprika och lite kladdiga apelsinskal. Dela en övermogen avocado. Rör om. Låt stå i rumstemperatur minst ett dygn.

Voilà! En doft som skulle göra en bakfull gympalärare stolt.

/Tisdag, städar och vädrar

tisdag 17 februari 2009

Första intrycket av första intrycket

Tillbaka till bokrecensionerna: Första intrycket: hur ditt beteende påverkar andra, ser ut att vara en sådan där amerikansk guide för att lyckas bättre i arbetsliv och förhållanden. Det är den också, på ett stillsamt akademiskt sätt.

Med utgångspunkt i socialpsykologin förklarar Ann Demarais och Valerie White sju grundprinciper för ett bra första intryck:
  1. Tillgänglighet, att man visar sig redo att möta någon
  2. Intresse för den andra personen
  3. Samtalsämnen (eller snarare den förväntade ordningen för samtalsämnen)
  4. Att berätta om sig själv
  5. Samtalsdynamik (att hitta en gemensam rytm)
  6. Synen på omvärlden och sig själv
  7. Subtila uttryck för sexualitet
Roligare än så blir det inte. Språket är klart och enkelt. Exemplen - som är väldigt generella - upprepar teorin utan att ge verklighetsförankring. Varje avsnitt avslutas med en checklista så att läsaren kan granska sitt eget beteende.

Jämfört med Rules of the Game är det här ett sömnpiller. Författarna utlovar inga otroliga förändringar. Tvärsäkra påståenden, snärtiga formuleringar och måsten lyser med sin frånvaro.

Istället får vi källhänvisningar och ett helt annat fokus. Där Strauss riktar in sig på resultat - vad vi kan få ut av en annan människa om vi trycker på rätt knappar - så intresserar sig Demarais och White för vilka känslor vi väcker med vårt beteende. Detaljerade krav ersätts av möjligheten att ändra sig, om man så vill.

Första intryckets styrka kommer (något ironiskt) fram först i slutet av boken. Avsnittet om att utvärdera sitt beteende är inte spektakulärt. Råden om hur man ska sätta och bearbeta mål är enkla, konkreta. Ändå ger det mig självinsikt och en väg framåt, som känns stabilare än den beräknade galenskapen i Strauss program.

Att vara kvinna, feminist eller socialt kompetent är inte heller ett hinder för att få ut något av Första intrycket. Sina kritierier för framgång får läsaren sätta själv, istället för att mötas av ett "När knullade du senast, grabben?" mellan raderna.

* * *

Det här inlägget vill inte riktigt ta slut. Så det får avvika lite till höger istället. Till den där listan med bloggar. Hur skulle analysen se ut på en löpsedel?
Frustrerade
TJEJER
BLOTTAR
privatliv
PÅ INTERNET
för okända män
Ehem. Ändå är det bara en bråkdel av singel/kärlek/sex- och relationsbloggarna jag fastnat för. Första intrycket finns på nätet också, men den hemliga ingrediensen i bloggsoppan verkar flyktig. Ämne, språk, öppenhet och något speciellt.

Vad gillar ni för bloggar, alla ni tysta?

* * *

Ett fint första intryck går att göra på MSN också. Smojo, till exempel, verkar vara varm, snäll och rolig. En söt textpersonlighet, helt enkelt. Du orsakar nog kravaller på dejtingsidorna ;-)

/Tisdag, känner krafterna återvända

måndag 16 februari 2009

Tidens tempo

Morgontrafiken väcker mig. Dörrar slår, klackar ekar i trappen. När jag väl stiger upp har huset tystnat. Under frukosten dundrar någon enstaka lastbil förbi. Duvorna samtalar på taket.

Jag slumrar.

Hör tonerna av "As times go by" sväva upp från våningen under. Den gamle mannen spelar. Medan jag besöker hälften av Sveriges bloggar, går han över till nationalsången. Först strikt, sedan jazzigt. Slutligen tröttnar han, liksom hans starrblinda fru ibland tröttnar på att försöka stänga ytterdörren.

Eftermiddagen kommer; med den trötta steg.

I flera timmar hörs prat utifrån trapphuset. Lilla poptjejen städar sitt vindsförråd. Vi pratade vid tvättmaskinen en gång. En annan gång ritade hon - jag är ganska säker på att det var hon - förslag till värden över hela innergården med krita. Nästa morgon regnade allt bort. Undrar om hon ska flytta?

Närmsta grannens hund gnäller förhoppningsfullt. Men det är inte husse eller matte än. Det är grannen på andra sidan.

Han är ganska dämpad idag. Skriker visserligen lite åt sporten och sin gäst. Men inte med särskilt fula ord. Inte som i helgen, när han hade satsat åtta tusen på en match. Gåtan med var en tonårsgrabb fått de pengarna från sysselsätter mig... Tills han höjer volymen på låten som vi har lyssnat på sen i augusti.

Jag håller tummarna helt fel.

Det blir sent. Närmaste grannen kommer. Pojkvännen också. Men det tar dem en bra stund av söta små stön, så jag tar på mig mina hörlurar och skriver.

/Tisdag, undrar om någon känner sina grannar

söndag 15 februari 2009

Obesvarade känslor

Jag brinner.

Orkar inte tänka. Det tjänar inget till. Är hes; allt som kan sägas har blivit sagt. Maktlös låter jag känslan omfamna mig.

Det är en ensidig kärleksaffär.

En plötslig storm, som lämnat mig darrande. Vad ska jag göra? Trots allt är det svårt att besvara ett virus passion för sin värd.

/Tisdag, verkar få tid att fundera

lördag 14 februari 2009

Kärlek och kapitalism

Marknadens hand är inte så osynlig idag. Lusten till pengar har svept undan en äldre, djupare längtan. Sankt Valentins dag har förändrats. Efterfrågans lagar har rubbat dess själva syfte

För så här är det: Hjärtat i Alla hjärtans dag är inte konsumtion. Inte krav på pojkvän eller flickvän, make eller maka. Det är inte ens dagen - mer än alla dagar är den dagen - att visa kärlek till sin livskamrat.

Marknadsekonomin styr, som sagt. Traditionen har rubbats av ett enkelt faktum: Det finns fler par än vad det finns älskande som är på väg att bilda par. Således marknadsförs detta som en dag för par. För guldhjärtan och chokladaskar. Gulliga middagar, döende blommor och rosa kondomer. Paren är en större marknad.

Låt dem ha sitt roliga!

Stå ut med den där medlidande frågan.

För idag är din dag. Hans och din. Din och hennes. Dagen för er som brinner, men ännu inte vågat. Idag är dagen för den där blicken. För leendet. SMS:et. Kyssen. Frågan.

"Vill du bli min?"

/Tisdag, stum och blodig men ett huvud rikare än det saliga helgonet

onsdag 11 februari 2009

Seven, eight, better stay up late

Farbror Neil är sur nu. Vi skulle jobbat på samtalsöppnare idag (vilket inte ska förväxlas med raggningsrepliker), men jag missade vårt avtalade möte.

Lika bra, kanske. Igår var jag negativ. I morse var jag arg*. Under dagen fick jag ingenting gjort och ikväll somnade jag när fötterna nuddade hallmattan. Inte likt mig, men jag känner boven väl.

Sömnbrist.

Rutinerna
, utmaningen, nyårslöftena och bloggen tar sin tid. Att spara in på nattsömnen var inte den smartaste lösningen. Undrar om mitt intima umgänge med Mr. Strauss är det? Staden känns - trots sin storlek - för liten för dessa beräknade galenskaper. En del av mig vet att jag kan bättre själv, en annan ser risken att falla tillbaka i gamla mönster.

Dessutom finns ni där ute. Ni som väntar på en fortsättning. Ett vetenskapligt test av metoden. Hur skulle jag kunna svika?

Nåja. Beslut ska tas på mätt mage, med klara ögon och styv... nacke?

/Tisdag, vakendrömmer mellan raderna

* Huvudmannen och Filosofen begärde - i det första gryningsljuset - åsikter om någon luddig samhällsfråga. För att sedan kritisera enstaviga svar. Tisdag morrade och sprang snabbare.

tisdag 10 februari 2009

Still crazy (dag 6)

Medan jag peppar min spegelbild, kommer jag att tänka en på scen i Still Crazy. Ni kanske minns; den åldrade sångaren försöker med gråten i halsen övertyga sig själv att han är en rockgud.

Lyckligtvis är korta promenader på tunn is inte min stil. Dagens övningar var dessutom riktigt nyttiga. Rekonstruktioner av hypotetiska scenarion, där negativa bilder byts mot positiva. Skumma grejer, men väl prövade inom idrottspsykologin.

Sedan stannar jag upp. Tänker.

Är detta kontraproduktivt? Om flickor vore ofarliga, skulle jag inte behöva ägna en månad åt att övervinna rädslan för att de ska bitas. Nu ligger jag ändå i hårdträning - som om flört vore en OS-gren. Alltså är faran reell. Övningarna handlar inte om att övervinna falska begränsningar. Avsikten är att kunna handla i farans stund. Le när fröken Kannibal slickar sig om läpparna.

Jag står stilla en stund till. Observerar.

I livet runt mig blir män, flickor, pojkar, kvinnor ständigt kära. De har heta ennattsligg. Sprider klamydia, skickar sms. Trånar hopplöst eller blir för en stund lyckliga. Gång på gång faller bra tjejer för killar som inte förtjänar dem. Det finns ingen metod, bara framgångsrik förvirring.

Jag stampar lite på stället.

Sedan går jag vidare. Säkert har de dåliga killarna också fina sidor, fina känslor, som jag inte ser. På samma sätt som jag missade min stora gymnasiekärleks väninna. Eller klasskompisen i högstadiet (hoppas din senaste kärlek gör dig lycklig, sötnos). Vem mer? Vem vet.

Ibland tror jag Neil Strauss är synsk (allsmäktig?). I precis rätt stund sätter han stopp för min tankespiral. Skickar ut mig bland folk. Jag lyder, till en början lite matt. Sedan med gryende förståelse.

Komplimanger. Inget om ögon klara som fjällsjöar. Inget om läppar heta som vulkanerna på Io. Bara observationer i situationen: En försynt fråga om ett halsband eller en scarf. Beundran inför väl utfört arbete. En leende kommentar om ett lyckat danssteg.

Flera kvinnor blottar sina tänder. Ingen bits.

/Tisdag, med manligt manshår i behåll

PS. Tack för de användbara modetipsen Eb... Eh, Paulina! DS.

måndag 9 februari 2009

Morgonen efter en atomvinternatt (dag 5)

Kängor, slitstarka byxor, underställ. regnkläder, fleecetröjor, mössor, vantar, mer kängor. Svart, brunt, grönt, vitt, grått.

Jag tillbringade helgen hos mina försummade föräldrar. Utmaningen fick vila. Istället blev det bastu, melodifestival (oh joy!) och garderobsrensning (inget steg ut, trots allt).

Det kanske var Terminator och all science fiction jag plöjde som barn. Eller så var det inflytandet från alla survivalister under kamsportsåren... Orsakerna kan kvitta. Kontentan är att jag i tio års tid gick klädd som om samhället skulle upphöra nästa morgon.

Dansa i kängor någon?

Det är skönt att ha förändrats. Att säga att jag har en utvecklad stil vore däremot lögn. Därför blev dag fem en riktig prövning. Tanken var att fixa den punkt på följande lista som behöver mest arbete:
  1. Byt frisyr. Strauss tipsar om att man ska leta efter idéer i musiktidningar (han jobbar ju trots allt för Rolling Stone). Jag ber er därute i bloggdjungeln om hjälp istället. Den som skickar det bästa bidraget vinner en lock av mitt hår.
  2. Gör dig av med glasögonen. Fixat. Lasik var ett av de bästa besluten i mitt liv.
  3. Bli solbränd. En riktigt solbränna är klart trevligare än att vara blek som en torskmage. I brist på det rekommenderar boken en soldusch. Snyggt eller slemmigt?
  4. Manikyr. Trodde alla killar med snygga naglar var svin.
  5. Plocka/raka överflödigt hår. Smärtsamt, men snabbt gjort.
  6. Undersök dig själv noga i en spegel. Mmm ;-)
  7. Plocka och vaxa ögonbrynen på salong. Ärligt talat Neil. Nej!
  8. Blek tänderna. Tveksamt om jag vill le som Mr. Male Model. Priset lockar inte heller, men jag provar en ny tandkräm för att göra gurun glad.
  9. Fräscha upp andedräkten. Tandtråd och munskölj får en plats i morgonrutinen.
  10. Få råd om hudvård av kosmetikasäljare eller dermatolog. Och så en dag, beslutar jag mig för att testa mascara också?
  11. Köp accessoarer. Känns helt naturvidrigt, men jag ska försöka.
  12. Börja träna. Borde snarare prata med en psykolog om beroendet.
  13. Ät hälsosammare. Bokens tips liknar South Beach. Mitt nyårslöfte (nr. 276) var att äta mer frukt och grönt. Avocadon är min vän.
  14. Gör dig av med kläder som är slitna eller inte passar. Idag gjorde jag många myror glada.
Om någon där ute får för sig att följa i mina fotspår, så är det bäst om ni väntar till semestern. Jag hann inte med dagens fältuppgift. Imorgon ska jag dock till den där butiken som de främmande flickorna rekommenderade, för att be en expedit om hjälp med dagens outfit*.

/Tisdag, kan inte sova eftersom grannarna stönar

* Troligtvis inga bilder. Jag är fegare än Kalsonglinus.

Extra speciell bonus, for you my friend

Oftast drömmer jag om ansiktslösa människor, hundar eller döda vänner. En natt fick jag dock celebert besök.

Jag var på stadens bibliotek*. Denna gång fanns en simbassäng på övervåningen, bara till hälften fylld med vatten. Några pojkar i tioårsåldern lekte och plaskade, medan björnar i sakta mak närmade sig från andra änden. Jag försökte väl varna barnen när han dök upp.

George Clooney.

Mörkgrå kostym, givetvis. Skäggstubb: Check! Utan att lyssna på mig hoppade han ner i vattnet och slog sig medvetslös. Jag drog upp hans blöta kropp... och vaknade innan det var dags för första hjälpen. Det blev nog för spännande.

Varför jag skriver det här? Det är väl för dig därute, som funderar på om jag skulle matcha dina lakan. Slå till nu när du har chansen! Öppet köp i tio dagar. Dessutom ingår ett frikort på Mr. Clooney utan extra kostnad.

/Tisdag, återkommer senare (kanske klokare)

* Bibliotek drömmer jag ganska ofta om.

fredag 6 februari 2009

Burkmat

Igår såg Fursten och jag på estradpoesi.

Rättelse: Igår tänkte Fursten och jag se på estradpoesi. Tillställningen visade sig bestå av tre skäggiga män och en fjunig pojke, som genast vände sig mot oss med ett valpaktigt hopp i blicken.

Vi backade ut ur lokalen, förvissade om att definitionen av needyness nu och för alltid var inpräntad i våra sinnen. Medan vi flydde bort längs korridoren, förstod jag varför tjejer ibland tycker det är jobbigt att gå ut.

Fursten, han sa sig förstå mobbare.

Det är också lite den känslan Rules of the Game ger mig idag. Visst, att öva på hållning var bra. Dagens "fältövning" däremot, var att be främmande tjejer rekommendera en klädbutik för män.

Mitt genomförande var halvhjärtat. Kanske är det fredagströttheten. Kanske är det så att det inte är ett dugg otäckt att prata med tjejer i fredliga syften. Jag förstår Strauss tanke; att bygga upp en vana att ta kontakt. Det förhindrar inte att samtalsämnen från burk känns rätt amerikanskt.

Spelet får vila över helgen. Dag 5 blir måndag, med en ny ingrediens: Eget omdöme.

/Tisdag, ska ut och umgås

torsdag 5 februari 2009

Och på den tredje dagen...

...började han lukta?

Ni läste rätt: Grottman inte duscha, inte raka. Ugh.

Dagens övriga uppgifter var lika märkliga. Låt gå för röst- och talövningar, men att slumpa fram ett telefonnummer och be den som svarar om filmtips?
*Ring ring*
- Sandra, låter som en kvinna i tjugo- eller trettioårsåldern.
- Hej, är Jocke hemma?
- Vem?
- Jocke,
hummar jag lite förvirrat. Har jag ringt fel?
- Tror det, vem var det du sökte?
Hon låter glatt hjälpsam. Ungefär som någon som snart kommer leda ett par tyska turister vilse, fast de har bråttom till bussen*.
- Joakim Larsson, artikulerar jag (nästan löjligt) tydligt.
- Då har du kommit fel, konstaterar hon nöjt.
- Aha. Du, det här är kanske dumt...
- Ja?
- Kan du ge mig ett filmtips? Jocke snackade om någon film, men...
Sandra skrattar till lite förvånat. Hon har ju tagit på sig rollen som den som vet något i samtalet, så hon kan inte låta bli att hjälpa mig lite till:
- Ja, jag vet inte. Låt mig.. Det senaste jag såg var Eastern Promises.
- J...
- Det en maffiafilm, avbryter hon mig ivrigt, rysk maffia.
- Han Viggo är med, va?
- Ja. (Det låter som ett leende).
- Okej. Tack.. Sandra var det va?
Vi säger hejdå. Sandra med ett skratt i rösten, som kittlar bort all ångest. Trots allt, Sandra, ägnar jag mig åt denna dårskap för att få flickor som dig att skratta sådär.

/Tisdag, är en trött neanderthalare

* Till mitt försvar var jag tretton och hade läst tyska i hela fyra veckor. Att turisterna sedan berömde mitt uttal på flytande engelska innan de gick, tyder på att de hade sig själva att skylla.

onsdag 4 februari 2009

Själens spegel (dag 2)

Han kan ryta som en furir, min livscoach. Gårdagens avslappnade stil är borta. Nu gäller det att ta tag i livet. Sätta mål. Planera!

- Som Blondinbella?, frågar jag.

Den farliga rynkan mellan hans ögon är svar nog, så jag skyndar mig att lyda. Först gäller det att skriva ner tre saker jag vill prestera, för att de kommer göra mig lyckligare.

  1. Skriva en bok. Ända sedan tvåan - när klassens buse storögt undrade om jag verkligen hittat ett dinosaurieskelett - har jag velat skriva för andra.
  2. Bygga projekt X. Det kan hjälpa många litegrann. Dessutom blir det lärorikt och ett bra skäl att träffa nya människor.
  3. Skaffa ett bra jobb. Eftersom det är roligare att vakna förväntansfull.
Drillen fortsätter med personliga mål. Svetten svider i mina ögon när jag hör min inre censor stiga in. En hetsig men kort diskussion utbryter. Furir Strauss får ge vika för den gamle tjänstemannen. Målen arkiveras med hemligstämpel. Min anonymitet bevaras.

Pausen blir kort. Nu får jag ge mig ut för att prata med främlingar igen. Denna gång med obligatorisk ögonkontakt.
  1. Servitrisen på konditoriet har mörkblå ögon med fusk (silverglittrig eyeliner).
  2. Grå ögon, med fläckar av guld. Mina avsikter är helt oskyldiga när jag ber biblioteksassitenten om ett boktips. Mitt i frågan inser jag att hon är vacker. Hon inser vad jag inser och rodnar.
  3. Expediten på Lagerhaus har varma bruna ögon. Hon ler faktiskt med hela kroppen. För en stund är jag hennes vite riddare i kamp mot ledan, såhär en vardagkväll, tio minuter före stängning.
  4. Den gamla bibliotekarien - på ett annat bibliotek* - blinkar hela tiden med sina vattniga ljusblå ögon.
  5. På gymmet får jag kämpa för att se henne i ögonen. Den svartögda kvinnan rör sig som en panter. Jag är nära att säga det (eller morra pilskt), men sansar mig i sista stund.
Lätt chockad vacklar jag hem. Där väntar gurun, återigen förvandlad. Han plockar upp en pipa ur fickan på sin tweedkavaj och frågar om jag blivit hypnotiserad förut.

- Inte av en man, svarar jag. Någon gång ska ju vara den första.

/Tisdag, undrar om ni kommer orka med en ytterligare 28 dagars exercis

*
Mm. Mitt intresse för böcker gränsar till det sjukliga.

tisdag 3 februari 2009

Spelet, dag 1

Neil väcker mig tidigt för en utvärdering.
Hur tror du att andra uppfattar dig nu?

Som en bortkommen, småblyg clown. Jag pendlar mellan att vara besvärad och glättigt pratsam. Har varit både freak och geek, men lutar mer åt det senare.

Hur vill du bli uppfattad?

Som en varm, självsäker man. Lättroad och glad, men med ett allvar under ytan. Någon att lita på, som väcker bra känslor.

Nämn tre beteenden eller karaktärsdrag du vill förändra.
  1. Jag vill sluta be om ursäkt i onödan
  2. Det närmast neurotiska pratandet, det måste jag lägga ner
  3. Att vika undan med blicken är inte heller en bra vana
Okej, ge mig tre nya beteenden eller karaktärsdrag som du vill skaffa.
  1. Modet att ta kontakt med människor som verkar intressanta
  2. Vanan att ge ärliga komplimanger till både män och kvinnor
  3. Ett inre lugn, även i nya sociala sammanhang
Gurun smeker sitt getskägg. Skådar in i min själs mörka vrår. Talar om förutfattade meningar. Falska begränsningar*. Sedan, med en nonchalant gest, skickar han iväg mig. Min första uppgift blir att småprata med fem främlingar (vilka som helst) under dagen.

... Morgonen blir till kväll. Jag summerar trött dagens samtal med okändisar:
  1. Två hundar, två tanter
  2. Bibliotekarie
  3. Hjälpsam expedit
  4. Ett par, före danskursen, om vädret (!)
  5. Kanske femton flickor, tjejer, kvinnor under dansen. Lite prat, mycket skratt.
  6. Lite dansprat med lång blondin efteråt
  7. Trevlig gymvärdinna
Inget djupt, inget svårt. Bara lite kontakt.

/Tisdag, överraskad av nattens ankomst

* Av upphovsrättsliga skäl kan jag inte återge något här, men boken är inte dyr.

måndag 2 februari 2009

Noter från självhjälpsträsket

I fredags insåg jag något.

Kanske var det sättet alla samlades runt Fotografen. Bartenderns självklara värme när han hälsade på främlingar. Summeringen av alla vänner i stabila förhållanden. Eller den där tjejen som tålamodigt tindrade mot mig i en kvart...

Vad som startade tankekedjan är inte så viktigt. Poängen är att jag inte är så bra på det här med kvinnor.

Ingen av er därute är förvånad? Det är inte jag heller. Insikten är att jag är trött på status quo. De senaste åren har jag blivit tryggare, gladare och bättre på att lyssna. Men när det kommer till att ta romantiska initiativ - ni vet; som män förväntas göra - är jag nästan hopplös.

Nästan.

Jag är (ännu) inte desperat nog för en kurs med Charismatic Revolution. Istället plockade jag upp The Rules of the Game av Neil Strauss. Texterna på omslaget skulle få en dammsugarförsäljare att dregla. Spelet var bitvis rätt patetisk. Ändå tänker jag följa Strauss råd. Dag för dag, i en månad.

Jag vet vad ni tänker: "Snart står han där på färjan med tolv ringar på varje finger, skjortan uppknäppt till röven och ett rovdjursflin som skulle få Fabio att må illa".

Risken finns. Så jag ber er, mina anonyma älsklingar, att fungera som skyddsnät. Påminn mig om att bli varmare, inte kallare. Att det handlar om att möta människor, inte att spela bort dem. I genlängd lovar jag att ärligt berätta allt.

Vad sägs?

/Tisdag, måste rusa (spelet börjar imorgon)

söndag 1 februari 2009

Att älska (med) litteraturen

Karl Erik Lagerlöf samtalar med Petrarca om Laura och evigheten. Sedan lånar han dennes tidsmaskin i tre tusen år, för att ta oss på en resa runt Europa.

Vi är åskådare till Trojas fall. Besöker det gamla testamentet. Läser brevväxlingen mellan Abélard och Héloïse. Rycks med av den misogyna demagogen Shakespeare. Blottaren Rossau. Stendahl. Emily Brontë. Katarerna och trubadurerna. George Sands och George Elliot (båda kvinnor under pseudonym). Svinet de Sade... Besöken är korta. Guidens fotsteg fjäderlätta.

Freuds storhet förklaras på en halv sida (hans svaghet på två rader). Vi stör Dostojevski i hans källarhål, för att sedan smyga på en Anaïs Nin som skriver dagbok.

Lärda män bjuds med, men gör oss sällan sällskap över natten. Kärlek : Från bibeln till Beauvoir är inte en avhandling. Det är en virvlande resa genom den västerländska litteraturens kärlekshistoria. Kanske även en kärleksförklaring till densamma.

Att i några stycken återge en bok på tvåhundrasextio sidor är helt ogörligt. Ändå lyckas Lagerlöf komprimera verk mångfalt större än så. Författarna får ibland själva ordet, älskarna oftare än så. Samtidigt sätts allt i ett historiskt, kulturellt, religiöst sammanhang.

Boken andas av bildning och mogen kärlek.

En kort stund undrar jag över författaren själv. Om läsningen gett honom livslycka? Eller om han - likt Nick Hornbys Rob - lidit av andras smärta...

Sedan vänder jag det sista bladet och inser att jag är lycklig.

/Tisdag, har haft en fin helg (men ångrar sitt förra inlägg litegrann)

PS. I klart dagsljus syns en skarp - och intressant - kontrast mellan hur Lagerlöf och Björk läser de Beauvoir. DS.

lördag 31 januari 2009

Porren i mitt liv

Jag lovade skriva om förväntningar. Det är inte vad det här handlar om. Detta är nostalgi, manlig sådan. Eller kanske en jakt på sammanhang, en röd tråd i minneslabyrinten.

Allra mest är det en berättelse om sexualitet. En parallell saga till Andrev Bergströms "Pojkrummets konfliktdiamanter" i Pittstim.

Vi börjar båda med varsitt foto:

1. Den befläckade bilden
Regnet når knappt in i buskaget utanför dagis. Marken där tidningen ligger är ändå lerig. Vi är ihopkrypna i en färgglad cirkel, pojkar och flickor. En blond kvinna står på knä framför en man med uppknäppta jeans.

Någon måste förklara för mig att hon har hans snopp i munnen. Jag förstår inte riktigt. Trots allt är det tre-fyra år till att jag förvånat kommer känna igen mig, när fröken besvärat läser att "snoppen blir ibland hård när man tycker om någon".

Senare, inomhus, vill en av pojkarna prova. Jag minns det gråa dagsljuset. Det säger mig att det inte är sovstund. En vuxen kan kliva in när som helst. Ingen gör det. Och han smakar på min snopp. Det känns underligt.

Det är inte sex än, lång ifrån.

Vi växer upp lite till. Ser fröken rodna när hon läser. Han går vidare till ett liv i brott. Jag går vidare till...

2. Kattpiss och porrkuk
Femte klass. Vi har sprungit hem till en kompis under lunchrasten, för att titta på hans ormar. Det är tre av oss och hela lägenheten luktar kattpiss. I hans rum: En billampa, en bok om morsekod, ormarna och nintendon.

I vardagsrummet finns en brun soffa och en video. Kompisen vill visa något. Jag är lika fascinerad av videon i sig, tills filmen börjar rulla.

En kvinna står på sin cykel vid en sandstrand. Hon har rosa cykelbyxor. Istället för att cykla sin väg eller säga något, gnider hon sin stjärt mot sätet. Plötsligt befinner vi oss i en frisörsalong. Nåja; i ett rum med tyg på väggarna, en spegel och en stol.

Kvinnan har glömt plånboken hemma. Så hon vill betala sitt krullpermanent på annat vis. Raskt åker hans byxor av. Hon slickar på boxershortsen där något snabbt styvnar. Medan hon drar fram hans - i mina oskyldiga ögon - enorma kuk, styvnar jag också. Kastar en skamsen blick på kompisarna för att se om de märkt något. Nej. Han som bor där böjer sig fram och snabbspolar med bild tills kvinnan är naken i stolen och jättekuken är inne i henne. Hon kastar med håret. Han juckar. Närbild. Jag måste rätta till byxorna.

Vi kommer tillbaka några gånger. Till videon med trånga byxor. Sedan kastar kompisens pappa ut en av katterna från balkongen. Tionde våningen. Efter det känns stället inte bra längre.

Han tröttnade väl på att det luktade piss.

3. Skammen

Efter filmen börjar vi prata om stånd och porr, men aldrig om runk. Det är tabu. Riktiga flickor finns inte med i bilden. Sex är fortfarande abstrakt.

Förutom runkandet. Jag minns inte hur det börjar, men när det väl kommer igång finns det inget sätt att stoppa det. Hemma har jag ingen porr, så jag runkar till syrrans Okej, Frida och Veckorevyn. Till sidan med underkläder i postorderkatalogen. Bestiger möbler. Får ont i förhuden. Får stånd på bussen. Får stånd i klassrummet. Granskar flickornas växande kroppar. Mäter mig själv. Lovar att sluta runka. Runkar igen.

4. Erika Eleniaks löfte
Erika Eleniak, med jeansshortsen halvt nerhasade, laddas ner från en BBS. Framtiden är här, men vi är för kåta för att fatta.

5. Bredband och motstånd
Gymnasiet: Internet, bredband och den gränslösa porren gör sitt segertåg. Pamela Anderson och Tommy Lee är ute på en båt. En flicka i Brasilien lutar sig mot ett staket.

Jag är fri från högstadiepersonerna som knarkar, blir med barn och knullar stjärtar blodiga. Porren, den hör till dem. Jag är plågsamt politisk. Spekulerar över de personliga konskvenserna av att suga kuk på film. Framför allt är jag otroligt, olyckligt och plågsamt kär.

En dröm, en kort vision av hennes ansikte, tar jag som ett tecken. Jag är henne trogen i två år. Offrar säd mot sömn, men vill inte tänka på henne när jag gör det.

Kärleken är ren. Hon är ren. Jag är oren.

6. Återfall och ett vägval
Till slut är jag vuxen, tror jag (egentligen är jag den föraktade mellanformen som kallas student). Egen lägenhet, egen dator. Jag lär känna flickor på riktigt. Hjärtat läker. Standardporren känns ännu mer främmande, men den gör mig fortfarande kåt.

Jag anar ett vägval:
  1. Grövre och mera: Större, svartare kukar. Fler, kladdigare kvinnor.
  2. Erotik istället för porr. Fantasi istället för high def.
7. Idag
Det är svårare att skriva om den senaste tiden... Jag vet mer om kvinnor och män. Har känt de små undren, som kameran inte kan (inte vill?) fånga. Den blicken. En varm hand mot magen.

Kärlek och sex är inte längre två skiljda storheter. Det finns inget orent i stora O.

Många av er har upplevt detta. En del googlar ändå "teen anal sluts". Det är inte min sak att döma. Jag valde ändå den andra vägen. Ibland läser jag erotiska noveller. Allt oftare förundras jag över bloggar. Hemmaporren vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till...

... men nu vet jag att driften och fantasin hör ihop. Samma blod bultar genom hjärnan och könet.

/Tisdag, undrar om ni ville ha sprut som avslut?

fredag 30 januari 2009

Rutiner i all ära

Måndag: Upp, äta, jogga, blogga, jobba, äta, jobba, träna, äta, gruppkram, sova.

Tisdag: Upp, äta, jogga, jobba, äta, blogga, jobba, dansa, träna, äta, sova.

Onsdag: Upp, äta, jogga, jobba, äta, jobba, träna, äta, sova.

Torsdag: Upp, äta, maska, blogga, äta, jobba, träna, äta, sova.

Fredag: Upp, äta, jogga, jobba, äta, blogga...

Det finns något magiskt med rutiner. Saker blir gjorda. Jag jobbar effektivt. Tränar, äter och sover vettigt. På kvällarna finns en stund över till att läsa och lyssna på musik...

Ibland råkar jag dock planera bort mänskligheten ur min tillvaro.

Med Biffen bortrest - och med Teraputen som högst motvillig inhoppare - blir kvällarna på gymmet lite tomma*. Att Huvudmannen och Filosofen börjat ansluta på morgonrundorna uppväger inte saknaden efter de där stunderna i duschen**.

Därför blev jag extra glad när ett sms pep ner. Fotografen ska ha inflyttningsfest ikväll. Av tradition innebär det glada grabbar, mysig musik, fyndiga flickor och en överenskommelse om att ingen ska minnas något imorgon.

Inte ens misstanken om att Fotografen är garderobsnazist kan störa mig. Det här blir en skön kväll. Önskar detsamma till alla er därute!

/Tisdag, försöker skriva om något annat än sex och kärlek

* Det var visserligen en indiskret indietjej som spanade in mig igår. Trodde jag, tills jag fattade att det var mina skor hon gick igång på :-)

** Ja, det är dagens fan service

torsdag 29 januari 2009

Kärleken börjar med en historia

Förväntningar. Det är svaret jag letat efter. Men låt oss börja från början, med den första kommentaren någonsin på denna blogg:
Sitter inte en stor del av sexigheten i personligheten?
Enligt mina tankar och spekulationer skulle jag hellre säga att kanske 70% är innehållet om man inte är riktigt, riktigt Kåt, då kanske det tillochmed ramlar under 50%, men ändå!
Smojo, vis i dessa frågor, har rätt. En fin fasad väcker pyromanens intresse, men det krävs bra virke för att det ska ta fyr på allvar. Varför skrev jag då följande:
[...] visst är det något fel på en kille som går fram till en (enligt oberoede vittnen) snygg tjej och får henne att gå från uttråkad till leende. Visst är det något fel på honom om han går därifrån? Bara för att hon inte har något intressant att säga.
Hörs personligheten när hon talar? Syns den på hur hon för sig? Hur finner jag pärlan i hennes innersta (inte den pärlan, Smojo)?

Jag tänker på de kvinnor som ingen flörtar med. En del hävdar (en bit ner i diskussionen) att det rör sig om 90% av tjejerna på valfritt uteställe. Kan det stämma? En resurs som bara väntar på att utnyttjas (och utnyttja)...

Till saken verkar höra att självförtroendet inte alltid är på topp. Även hos tjejen som har haft fler one night stands än den där heta killen. Även hon är ovan vid att bli förförd. Så hon jämför sig med den sexigaste tjejen i baren. Blir stel. Nervös.

Ett mer eller mindre outtalat samförstånd uppstår i tjejgänget: "Ikväll är det bara fulla killar ute, som vill köra in den i första bästa hål. Hihi". Hon som vill ha något desperat i sitt hål säger inget. Kanske dricker hon lite extra. För fyllekåtheten - att ha alkoholen som ursäkt för knullet hon längtar efter - den är accepterad.

Så vi hittar vår hjältinna vid baren, tillfälligt övergiven av sina väninnor som gnider ut sina frustrationer mot varandra på dansgolvet. Hon är lite trött, ganska full och de halvfuktiga trosorna börjar kännas besviket kalla.

Nu, utan förvarning, kliver vår hjälte in i bilden.

Eller, hjälte och hjälte, men han vill prata med henne! Dessutom verkar han ganska nykter och kan hålla igång samtalet. Hon tinar. Vänta, vad sa han nu? Hon rör vid hans arm och lutar sig lite närmare. Vad varm han är... En lite skyldig blick bort mot väninnorna. Nu frågade han något, hon svarar lite osammanhängande. Ler. Skulle inte druckit så mycket. Fumlar lite med håret. Måste han prata så fort. Glider närmare. Men ååh håll käften, var en man! Fuktar läpparna. Hans vänner? Den så kallade hjälten vänder sig om. Går.

Vilket arsel!

Hjälten, vår okalibrerade Casanova, hittar sina vänner. På hemvägen pratar de, så som män kan göra under berusning eller i en bastu (men aldrig annars). Fursten andas ut en pust whisky och frågar sedan: "Det är väl inte fyllesex du är ute efter? Tror du verkligen du hittar något varaktigt på krogen?"

Diskussionen återupptas senare, nyktrare (kanske i en bastu). Gänget - både tjejer och killar - är rörande överens om att riktiga relationer inte börjar på krogen. All kärlek börjar med en historia... och ingen vill inleda sin gemensamma saga med "Jag var så full att jag inte minns något..." eller "Jag ville bara känna hur hennes jeans smet åt över stjärten".

Låt oss sammanfatta. Varför misslyckas krogragg?
  • Killar tror att tjejer inte vill knulla
  • Tjejer tror att killar bara vill köra pump 'n dump
  • Båda tror att romantik måste börja romantiskt, att allt ska vara helt rätt från början
Förväntningar, således. Var de kommer ifrån får vi återkomma till...

/Tisdag, trivs ändå med oddsen

tisdag 27 januari 2009

Fina flickor...

... gillar sex!

Tror ni mig inte? Läs då Anaïs Nin, Abby Lee eller varför inte My Secret Garden av Nancy Friday. Klara? Bra.
- Vänta! Hör mitt högra öra protester? Ja, ni där, herrn i trång kavaj och kyskhetsbälte? Kan ni inte tala högre?
- ...
- Fallna kvinnor säger ni!? Att flickor blir smutsiga och slitna av att knulla?... Jaha.. Nej. Av utomäktenskapligt sex. Av njutning!
Lyssna då, tvivlare, till orden från en nunna och ett helgon:
I hans hand såg jag ett långt gyllene spjut och i dess järnspets tyckte jag mig se en punkt av eld. Med denna genomborrade han mitt hjärta åtskilliga gånger så att den trängde in till mina inälvor. När han drog ut den tänkte jag att han drog ut dem med den, och han lämnade mig fullkomligt brinnande med en stor kärlek till Gud. Smärtan var så skarp att den fick mig att stöna; och så ytterlig var den sötma som åsamkades mig av denna intensiva smärta att man aldrig kunde önska att bli av med den, inte heller kommer ens själ att bli nöjd med något mindre än Gud. Det är ingen kroppslig pina ytan en andlig, fast kroppen har del i den - ja i sanning en stor del. Så underbara är de kärlekens förtroligheter som går mellan själen och Gud att om någon tror jag far med osanning, så bönfaller jag Gud att han i sin godhet skall giva honom samma upplevelse.

(Karl Erik Lagerlöfs översättning, i Kärlek : Från bibeln till Beauvoir)
Jag ska inte frestas spekulera i vad det är för upplevelse Teresa av Avila önskar skeptikerna. Men det förefaller finnas fyra tillfällen då en kvinna kallas för slampa:
  1. Då en sektledare vill spänna hennes libido för sin egen vagn
  2. När hon ifrågasätter den som har makten
  3. Om en man inte kan förföra henne
  4. Då en kvinna avundas henne
Samhällsprojekten kan vänta. Jag undrar bara om du - killen som läser det här - tror att du har större chans att ragga upp en tjej, om hon har skäl att tro du kommer behandla henne som ett luder morgonen efter?

Och du, den frustrerade tjejen; jag lovar att du också kan få ligga! Om det kniper kan du leta upp mig i helgen. Du känner igen mig på att jag är klädd i t-shirt eller skjorta.

/Tisdag, lunchbloggar

måndag 26 januari 2009

A till Ö (nästan)

Vad ska fylla luckorna?

/Tisdag, måste sluta maska, börja jobba

söndag 25 januari 2009

Pittstim vs. Fittstim

Veckans bok var Pittstim. När den kom marknadsfördes antologin hårt, effektivt och felaktigt som ett manligt svar till Fittstim.

På ytan är likheterna stora. Båda böcker handlar om uppväxt och normer. Fördomar, kärlek, våld, sex och grupptryck återkommer som centrala teman. Men där författarna till Fittstim hade feminismen som analysmetod, litar gänget bakom Pittstim mer på sina personliga erfarenheter.

Fittstim handlar om förtryck. Pittstim mer om puberteten.

Fittstim är längre, tyngre och allvarligare. Där finns en politisk vilja, en uttalad samhällskritik. Pittstim individualiserar problemen. Erbjuder lösningen att killar ska sätta sig ner och prata om roller och ansvar... Att gruppsamtal - utan nyskapande förebilder - bara cementerar dominerande åsikter, ges det ingen lösning till.

Ändå skulle jag gärna simmat med pittstimmet som tonåring. Läsningen väcker minnen. Om mig, om klasskamrater, om lärdomar jag hellre vunnit på andra sätt.

Läsningen frestar också till anekdoter. Om butterfly-knivar och omklädningsrumsångest. Desperata förälskelser. Mögliga klassrum. Skamset runkande, armbrytning, karatesparkar, livsfarliga fyllor och mer.

Allt det får vänta tills det färgats gyllene av nostalgi, som den bästa kådisbella eller populärmusik. Åter till vad Tisdag Tonåringen hade tyckt om Pittstim:
Det här är fan pinsamt... Men det är ju typ skönt att det inte bara är jag som runkar... Alltså, jag har ju läst syrrans Vecko-Revyn och grejjer från RFSU. Men det är en annan sak att någon liksom står där med namn och bild och skriver det.

Sen det här med hur fejk porr är. Hur jävla kasst det är att vi får tolv timmar sex och samlevnad i åttan när vi killar jämfört oss själva med porrkuk i fyra-fem år vid det laget. Eh, och undrat om tjejer verkligen gillar... sånt.
(I verkligheten skulle den tonårige Tisdag hellre skurit upp mina handleder än sagt det där.)

Slutsatsen är ändå densamma. Om du har en son, bror eller pojkvän: Lämna Pittstim på hans nattduksbord. Lura honom att läsa Fittstim. Sedan, när du ser en fundersam blick och hör vakna frågor, dra fram Med uppenbar känsla för stil (av Stephan Mendel-Enk) för en riktig diskussion om mansrollen.

/Tisdag, vill skriva om mer som får vänta
P.S. Unga tjejer tar nog inte heller skada av Pittstim. Om inte annat ger den inblick i varför deras killkompisar plötsligt blir idioter när deras vänner är i närheten. D.S.

lördag 24 januari 2009

Lugnet och stormen

Krisen verkar ha lagt sig. Livet återgått till det vanliga.

Nästan iallafall. Det är lördag kväll; veckans friaste timmar ligger framför oss. Framför mig, däremot, ligger datorn. Veckan har varit lång, jag borde unna mig en stunds eftertanke. Vila. Ändå drar något rastlöst i mig.

Natten.

Hungern.

Jag träffade Eva idag. Hon var som hon brukar. Hennes nye kille var snäll, tystlåten och ganska lik mig. Visst flög tanken genom mitt huvud: "Vad har han som jag inte har?", men det var nyfikenhet, inte svartsjuka. Det är inte längre Eva som stör min ro. Det är inte henne jag saknar.

För mig, vid tangentbordet, är den insikten stor. För er, vid skärmen, säger den nog mindre. Så vi försöker stöpa tanken i en annan form, som kanske passar er bättre:

Jag saknar utmaningen i blicken. Frågan i beröringen. Ruset när den besvaras. Jag saknar de små duellerna och testen. Lugnet när de inte längre behövs. Mest av allt saknar jag åtrån efter detaljerna, sökandet efter en annan människa.

Jag vill känna henne, för att låna bibelns ord. Sexuellt, intellektuellt, rått och med ärlig känsla. Vem hon är vet jag inte. Jag vet bara att jag jagar.

/Tisdag, de många ordens man

torsdag 22 januari 2009

Känslomässigt handikappade män

En vän har det svårt. Dåliga nyheter, tråkiga händelser. Inte den värsta sorten, inte riktigt, men inte heller något man vill vara ensam med.

Så vi krishanterar: Handboll, mat och besvärad tystnad.

/Tisdag
 
Creative Commons License
Tisdag berättar by Tisdag is licensed under a Creative Commons Erkännande 2.5 Sverige License.