"The first million words are just practice"Vad gör man med ett sådant råd?
Fram till i söndags tänkte jag (och med tänka menar jag en inte särskilt medveten process) att en bra text består av två delar; innehållet och ytan, berättelsen och språket. Följdaktigen skrev jag ner alla idéer på små lappar och slängde ner dem i en låda märkt senare. Inte skulle jag klä en bra historia i sunkig språkdräkt.
Först öva, sedan skriva.
Ni kan nog räkna ut vad som hände. Inspiration går inte att lägga på låda. Alltså blev inget skrivet. Högen av lappar växte visserligen, som påminnelse över min oförmåga.
Jag kallade det för skrivkramp. Det pågick heta diskussioner på mina interna författareseminarier. Jag saknade tekniken för att sätta ihop en berättelse. Rutinerna för att producera. Viljan att fullfölja ett projekt.
Ibland läste jag vad framgångsrika författare skrivit om att skriva. Stephen King jämförde en berättelse vid ett dinosaurieskelett som man långsamt avtäckte. Harold Pinter utgick från ett ord eller en rad. Elisabeth George stakade upp handlingen och pusslade ihop psykologiska profiler på sina karaktärer, först därefter började hon på första kapitlet. Neal Stephenson anställde studenter för att forska fram fakta. Edgar Allan Poe bestämde sig för diktens längd och versmått innan han valde ämne. Jack London arbetade alltid en timme om dagen, medan Douglas Adams redaktör var tvungen att låsa in honom på hotellrum för att få honom att skriva. Det var lätt att gå vilse i snårskogen av motsägelsefulla råd.
I brist på machete och motorsåg greppade jag slutligen Occams rakblad. Slutsatsen är löjligt enkel: Det finns mer än ett sätt att skriva - var och en måste hitta sitt.
Så hur ska jag (eller du) hitta mitt (eller ditt) sätt att skriva? Varje försök till ett generellt svar leder oss tillbaka till snårskogen igen, så nu letar jag efter min stig.
Mitt första steg var att kasta gamla förväntningar åt sidan. Från mamma, pappa, svensklärare som glömt mig och (förutsägbart nog) från mig själv. Förväntningarna i morfars gamla manschettknappar. Om Nobelpris, god litteratur och mitt namn på en bokrygg (helst flera).
Jag kunde inte läsa första gången jag sa att jag ville bli författare. Jag kände i åratal äganderätt mot författare i filmer. Tisdagsbarnet drömde om att vara författare. Ni vet; föreläsningar, boksigneringar, en skrivarstuga, beundran och en plats som pratande huvud. Det andra steget var att ge upp den drömmen. Jag älskar att skriva, men att hänge mig åt en författarkarriär är verkningslöst, själviskt.
Nästa steg? Att bränna Boken. Jag har tänkt konventionellt: Planera, skriv, redigera, publicera. Så blir en bok skriven. Så blev en bok skriven.
Nu skriver jag inte en bok. Jag skriver berättelser, snuttar. Jag skriver ner den färska inspirationen, som förr hamnade i senare. Missförstå mig inte; det blir inte poesi. Inte heller en rad tunga böcker på en dammig hylla. Det blir mitt nöje. Kanske hittar jag även läsare eller medskribenter. Vi får se.
Jag skriver.
/Tisdag, är tillbaka med en vägg av text
