Nytt år, ny blogg

På nyårsafton började en av mina vänner gråta. Vi satt på restaurang, nästan hela gänget*. Förrätten hade avverkats. Det skämtades glatt runt bordet. Luften liksom vibrerade. Ni vet; som den bara kan göra när hälften av staden söker äventyr i natten.

Förrätten var som sagt avverkad. Han var borta en stund. Satte sig igen. Tung och hårig. Sen började tårarna falla.

Vad gör man när en vuxen man gråter? (Föraktar honom, viskar mobben.)

Först märkte bara vi som satt närmast vad som hände. Jag undrade försiktigt om han ätit något olämpligt. En av de klokare bland oss - låt oss kalla honom Fursten - trodde att vår vän fått dödsbud. Så han ledde honom varligt ut.

Tänk dig ett dödsbud på nyårsnatten. Vilket omen för det nya året!

Så kom de tillbaka. Till oss som tänkte på döden. Samtidigt kom varmrätten. Kocken lär ha rodnat av berömmet vi öste över maten. Inte visste han att vi försökte hålla den längsta natten på avstånd.

Så gick budet, i lättade viskningar: Ingen var död. Inte ens skadad.

Vår vän, den hårige ibland oss, hatade helt enkelt sig själv. Sin kropp, sitt liv, sin personlighet. Vi skrattade lättat. Föraktfullt? Vilken jävla sak att bli lättad över.

Han är arbetslös, singel och ensam i en stad långt från våra trygga spydigheter. Hur bemötte vi hans sorg? Med tystnad. Och till slut med vrede (för även Furstens tålamod är begränsat).

Nyårsnattens löfte? Vad blev det av det?

Ett avigt möte med en förlorad kärlek. Efterfest med sång och plastgitarrer. Allmän fylla. En kall promenad hem.

Vad lovade jag nyårsnatten? Att inte skygga för smärta. Att söka efter kärleken, som inte verkar hitta mig på egen hand. Att leva! Verkligen leva och skriva, istället för att vänta på morgondagen.

Och slutligen, att ta bättre hand om mina vänner.

/Tisdag

* Gänget, kommer ni som fortsätter följa bloggen att märka, är lite som Easy Company i Band of Brothers. Fast vi dödar tid istället för tyskar. Och en del bröder är systrar.