Gymmets tio i topp

10. Stönande gubbar. Varför är något så enkelt som andning så svårt för oss?

9. Lurade tjejer. Femtio repetitioner med en vikt är inte träning, det är leda. Vad din tjejtidning än sa, så riskerar du inte att se ut som Arnold, även om du lyfter så tungt att du måste stöna.

8. Osunda grabbar. De som dricker direkt ur kranen, under skylten där det står "Vänligen drick inte vatten direkt ur kranen, av hygieniska skäl".

7. Nakna gubbar. Nu pratar vi inte ombyte eller dusch. Jag avser de hobbynakna; de som i en halvtimme snackar och stretchar i bara mässingen, tills de bestämmer sig för att passera dig just då du ska knyta skorna.

6. Inkompetenta instruktörer. Att ge samma program till alla och bara visa de enformigaste maskinerna leder varken till minskad skadefrekvens ("tidigare skador", betonar Serganten) eller träningsglädje (Kan alla som utnyttjat mindre än en månad på ett halvårskort räcka upp en hand?).

5. Hjälpsamma killar. Du som tjej - även om du är elitidrottare - har säkert träffat killen som visste mer. Du vet; han som förklarar med händerna och gör läten av typen "Visste du att magmusklerna inte är muskler egentligen, utan senor"?

4. Logistikproblemen. Låt gå för att vila i maskinerna. Men att lägga sin väska i en maskin och använda en annan?

3. Tonfiskmannen. Äter efter varje pass en burk tonfisk, alternativt lite finskuren skinka eller kanske en burk kikärter. Är på gymmet varje dag... Och just det; han äter naken.

2. Riskmomenten. Snälla någon: Ställ dig inte under skivstången när jag lyfter den!

1. Grabbarna grus. Tänk dig fem grabbar i gymnasieåldern, acne och allt. Lyssna sedan på jiddret om vem som kan lyfta mest, tjafset om vem som legat med vem och skrytet om hur de mobbat tjejer. Dekorera med taskig teknik, utdrag ur belastningsregistret och kroppspråk som skulle få fyllekåta orangutanger att rodna. Multiplicera slutligen med volym och förstaplatsen är given.

Trots allt, är jag glad åt att kunna träna ordentligt igen.

/Tisdag, försöker forcera fram text (förvirrad av flyende fokus)

Zonealarm

Jag har alltid tänkt mig att det finns skiljelinjer. Nationsgränser i bloggosfären, så att säga. Bloggarna som kommenterar nyheter, bloggarna som svarar på enkäter, bloggarna som gör reklam, bloggarna som vardagsbloggar, bloggarna som sexbloggar, bloggarna som bloggar om varför de inte bloggar.

Jag är frestad att passera lite gränser. Stämpla passet. Förklara tystnaden. Läser istället om Venndiagram tills allt känns lugnt.

Eller lugnt. Har feber i kroppen och ett spöke på hjärnan. Drömde livligt. Vaknade. Jobbade. Äntligen i zonen. Ni vet zonen? Där koncentrationen inte bryts.

/Tisdag, att sova, sova, kanske drömma (helt säkert citera)

Vit choklad

Vet du hur det känns att dansa längs gränsen? Vandra som ett spöke genom de vaknas land. Tränga djupt in i sömnens rike. Glida in och ut ur drömmen? Utan att vilja somna. Utan att vilja vakna.

Vet du?

Då kanske du ätit frukost på rom och vit choklad.

/Tisdag, förtjust, förvirrad, förtrollad

Pojken som kravlade sig ur ån

Full, förbannad, förfärligt tidig. Det gick inte riktigt så bra som jag trodde. Hon är på hemväg - i kollektivtrafiken - när hon ringer. Avbryter sig ibland för att säga "Excuse me, det är inte mobilförbud" eller ett "Vad glor du på".

Först är jag sömndrucken. Sedan börjar örat värka.

Tydligen är jag feg. Har inga giltiga skäl. Har gett henne falska förhoppningar. Borde sagt något tidigare. Svarat när hon ställde mig mot väggen. Stoppat henne innan hon presenterade mig för sina vänner. Kritiserat henne när hon var dryg. Tagit alla känslor, konflikter på en gång.

Vi är annorlunda. Hon kör ångvält och jag dansar undan.

Riktigt så säger jag inte, men Kaninen accepterar. Säger att det är så nittionio procent av svenskarna gör; löser konflikter genom att snirkla sig. Inte hon inte. Hon är modig. Vi andra är fega. Hon tar hänsyn genom att vara rak. Mitt beteende leder till döda äktenskap, dödsmisshandel på stadens gator och civilisationens förfall.

Här någonstans slutar jag känna mig ansvarig (som någon klok sa åt mig att göra). För det är en skillnad på rak och aggressiv. Det är en skillnad på tveka och lova. Det är en skillnad på några dagar ihop och på en gemensam framtid.

Bloggmartyren är död. (Kanoniseringen kan vänta).

Lite skakad är jag ändå. Är jag verkligen dålig på att kommunicera? Dålig på känslor. Borde jag ändra mig? Hoppa upp i ångvälten som Kaninen. Hata impulsivt som Huvudmannen (framröstad till Mest Sannolik att Dömas för Överlagt Passionsbrott). Lyda pappa Clintans* "stfu & deal n00b!" eller bli en tickande bomb som Fursten?

Eller?

Lita på min självkänsla. Vara klok, som Fursten är klok. Vara rak, som mamma är rak. Vara lyhörd, som Hypnotisören är lyhörd. Godmodig som Terapeuten. Orubblig som Biffen. Öppen som B. Känslosam som Bartendern. Modig som Spöket. Försöka hitta någon jag passar lika bra med som Serganten passar med Journalisten. Vara äkta, som kära syster är äkta.

Ja.

Jag ska följa de finaste exemplen. Men vilken jävla start på dagen.

/Tisdag, hoppas grötandet mättar (nästa gång blir det bloggsoppa)

* Farsan är mera Häng Dom Högt än Broarna i Madison County.

The deed is done

Så jag ringde det där samtalet (eller egentligen ringde hon, för det var vad vi avtalat). Sa de där orden (eller inte alla, hon förstod ändå). Hon tog det fint (eller spelade bra).

Nu ska jag träna mig trött, sedan är jag klar.

/Tisdag, ser fram emot att skriva om annat.

Nu kommer det mer

Jag känner mig som en törnebuske. Fattar hon inte att hon kommer blöda?

Kaninen var väldigt gullig. Varm. Mysig. Gosig. Vår andra kväll tillsammans (tredje totalt) försökte hon ställa mina känslor mot väggen. De gled undan.

"Float like a butterfly, sting like a bee."

Jag vill inte stickas. Ändå tänker jag på att sticka. Första gången den där natten. Andra gången lite senare, efter Samtalet II [Nu med full Dolby PMS*]. Inte för att jag är rädd för att prata känslor, men hon accepterar inte tvekan. Hon kräver.

Kväver.

Det är annat också. Att vi inte gillar varandras musik. Att hon presenterar mig som sin blivande pojkvän. Att vi bor i olika städer. Att hon läxar upp främlingar. Att jag inte är kär. Att hon sårar sina vänner. Att hon inte märker det. Att hon har barn. Att vi kommer överens om att vi ska kunna träffa andra, innan vi bestämmer oss. Att hon skickade SMS vid tre i natt om att hon är seriös.

Hon ger sig själv helt skoningslöst. Kräver lite för mycket, mycket för fort. Inte för att jag måste vara jägaren. Att flickan alltid måste fly, så att jag kan lägga ner henne. Tvärtom!

(Ändå är det bättre än ett slakthus).

Hon är smart, men inte beläst. Vi kan prata, men jag måste värja mig. Hon är varm, men klängig. Någon i publiken undrar "Varför plågar du henne så, då?" och jag får svårt att svara...

Jag vill vara säker på att det inte är rädsla. Att det inte är min vana ensamheten som ställer till det. Eller det förföriska spöket, som vandrar genom mina drömmar. Först och sist vill jag inte såra.

För hon kommer ta det fel fel fel. Inte som att det inte råkade vara kärlek, utan som att jag förkastade hela henne.

Smärtan blir väl inte mindre.

Av att jag väntar.

Så jag måste.

Dumpa henne.

Aj.

/Tisdag, sällar sig snart till svinen?

* Hon nämnde de tre bokstäverna, inte jag.

Är, blir eller inte var

En text har fastnat bakom ögonbrynen på mig. Det kliar lite. Jag vill dra ut den ur näsan, ner i tangentbordet och upp på skärmen.

Det vill sig inte riktigt.

Är frestad att skriva ett tävlingsbidrag också (för äran, bara för äran). Jag hoppas några av er läsare försöker. Själv hinner jag nog inte; ska resa iväg för att avgöra om något som jag inte tror är, är.

/Tisdag, vill egentligen bara leka med katten

Struts

Efter två månader, tio dagar och sex timmar utan en fix kändes det som om jag vunnit över mitt beroende.

- Nu, tänkte jag, nu kan jag läsa tidningen som en vanlig människa.

Tyst nu, olyckskorpar! Det gick bra. Jag kunde sluta i tid. Darrade inte ens på handen när jag skrev in den första adressen. Började inte abonnera på några nyhetsströmmar. Kände inte suget.

Det jag hade glömt var det eländiga tillståndet för vår civilisation. Hur all skit flyter upp med mediaströmmarna. Att jag inte vet hur jag ska göra det bättre.

/Tisdag, undrar hur du skulle rädda världen

Krav

Släkt väljer vi inte. Vänner fastnar bara. Någon från skolan, en annan som plågades i samma lag. Kanske en granne. Ett par från jobbet. Bordsgrannens bekanting. Flummaren från festivalen... Vi tappar bort en del. Bryter med färre. Men vi väljer inte.

Inte som vi väljer älskare eller älskarinna.

Snygg, sexig, smart, singel. Humor hamnar högt på listan när kvällspressen leker forskare. Alla begriper att adjektiven är för stora. De förlorar sin funktion, duger inte för att skilja prinsessa från pöbel. Att bli sedd är viktigt, så vi formulerar egna krav. Försöker fånga känslan. Vad vi behöver. Eller så fokuserar vi på detaljerna som vi hoppas ska ge rätt helhet.

Förr försökte jag fantisera fram min framtida flickvän. Hon skulle vara:

• Vacker nog för att ge mig andnöd.
• Smart, så hon kunde sätta mig på plats.
• Ickerökare (drömkvinnor doftar gott).
  
• Fri från dogmer. Inte ens mig skulle hon tillbe.
• Hård mot de hårda och mjuk mot min mun.

Hon var intressant sällskap i en ensam säng. Några större likheter med de verkliga kvinnorna i mitt liv, det hade hon inte. Jag har drunknat i blå ögon, gått vilse i gröna, bränts av bruna. Ett tag fantiserade jag frenetiskt om en bleksvettig tjej med föraning till mustasch. Hon följdes av runda tjejer och av smala. Stora bröst, små bröst. Bara bröst. Om jag blundar kan jag se gyllene hårstrån i en brunbränd nacke. Jag har förälskat mig i en flicka jag inte ens sett. Amazonas mångfald är inget mot alla lockar som lockat.

Jag har förvånats gång på gång.

Attraktion har jag känt ofta. Kärlek, ganska sällan. Första gången var en grym zigenarflicka. Rom heter det nu, förlåt. Så var det hon som lekte med guldkedjan. Tjejen som fick mig att spela Cyrano framför spegeln, fast det var hennes näsa som var stor. Den vilda kärleken som började med Mick Jones på hennes t-shirt. Hon som var en höststorm på en sommardag (och när hösten kom tvärtom). Eva med de rappa replikerna och sårbara sensuella B.

Krav? Att det ska kännas bra, då spelar inget annat ändå någon roll.

/Tisdag, borde inte vänta på SMS en lördag natt

SMS:a = Short Message Service Anxiety?

En natt, ett telefonsamtal, två minuter på MSN. Sedan, idag; SMS. Det första kommer in 04:16. Det andra 05:43. Vid sjutiden svarar jag. Repliken kommer direkt.

Under dagen kommer fler. Jag svarar.

Hon skriver. Inleder fem konversationer.

Vid SMS nummer tretton börjar jag bli tveksam. Antyder att hon skriver till sin drömman, inte mig. För så bra är jag inte. Inte så bra att hon ska kunna se det än. Eller nej - så skriver jag inte. Jag kan knappt göra mig förstådd med åttahundra ord, än mindre åttahundra tecken.

Fjorton är förnärmat. Jag känner mig trängd, försöker förklara ändå.

Tystnad.

Undrar om det här är normalt? Undrar om det blir något av vårt möte. En del av mig vill. Resten är orolig. Vill inte lova. Vill inte såra. Vill inte så mycket så snabbt.

/Tisdag, relationsdefekt eller rädd?

Hej Bullen!

Jag är en kille på tjugosju solvarv som har ett problem. Jag ger en massa löften som jag inte kan hålla. Som nyårslöfte bestämde jag mig för att läsa en bok i veckan under 2009. Till en början gick det inte så dåligt, men jag har redan missat några veckor (mitt modifierade löfte är att läsa femtiotvå böcker under året). Därefter bestämde jag mig för att bli en Don Juan. Och gav upp direkt det blev besvärligt. Senast lovade jag att leva i celibat under fastan.

Det höll i två dagar.

Jag vill inte förlora all självdisciplin på grund av ett par mörka ögon. Snälla Bullen, hjälp mig!

/Tisdag, ska inte börja sexblogga

Tillbaka med besked (eller sagan om B)

Jag var ett aningslöst barn. Visst kunde jag läsa, men inte mellan raderna. Kemin - utöver atomer och provrör - var ännu outforskad. Så när B ringde efter varje termin, stod B för betyg och barnslig tävlan.

Sedan gymnasiet. Hon förändras i ögonvrån. Flyr från föräldrar, församling, förtryck. Försvinner. B blir bleknat minne.

Fem år senare står hon framför mig igen. Hennes ögon är violetta (senare ser jag dem som blå, gröna, grå). "Oj", tänker jag och hon går, med gungande höfter och långt mörkt hår.

Första festen. Är uppklädd som för pesten. Hon ler mot mig ändå, presenterar flickvän (eller var det ex), vi pratar om hur tiden går.

Något klickar.

Gång på gång samma scen: I bakgrunden en bar. Hennes hand på mitt lår, min lekfull i hennes hår. Hon minns, berättar (ibland djupt förtvivlad). Jag lyssnar, bekräftar (ofta sjukt förvirrad).

Klassträff, perfekt atmosfär för lågmält drama. B, beundrarinnan, blir full och bekänner; en gång i tiden ville hon vi skulle bli mer än vänner. Hon kysser mig, lockar mjukt. Jag står emot, hård och nykter. Flickan sätts i en taxi hem. Gentlemannen, dåren, har tid att förbanna sig sen.

Hon är lesbisk (kanske bi?)
Vi är vänner.
Hon var full.
Jag för svag.
Det för svårt.

Ack! Fåniga fega Tisdag. Inget hjälper. Jag ringer henne. Hon är sårad, skäms? Undviker möten, tyst och vag. Hjärtat svider, vänskapen lider. Månader går innan vi ses igen... Hon förklarar sig; ordet är rädd.

Jag förstår, förlåter och förbannar mig själv. Sommaren kommer, romanserna går. Försiktigt letar vi gamla spår. Till slut: Vinter, lördag, en fest.

B frågar: Vill jag resa?

Fem dagar av henne. Av möjligheter, spänning och nya vidder. Klarhet? Tanken svindlar. Jag nickar. Ja.

* * *

Vi talar om allt. Uppväxten, framtiden, hoppet och kärleken. Det här är ny mark, för så här öppen har jag bara varit med min syster tidigare.

Kärlek?

Nej.

B är hopplöst förälskad i en femton år äldre trebarnsmamma. Det svider lite, sen går det över. En sensuell, smart och rolig tjej vill inte ha mig. Ändå känns det bra. För B rymmer mer drama än Shakespeares livsverk. Hon är ett sådant moln av ångest, att jag efter en stund börjar längta efter ensamheten under de klara stjärnorna.

"Vi" är äntligen definierat: Vänner. Wingmen.

* * *

Ja, den där första kvällen. När klarhet har uppnåtts och jag har fått träffa B:s olyckligt ovetande kärlek. När nämnde kärlek gått och lagt sina utarbetade ben till vila... Då uppstår en diskussion om den där tjejen i kortkort är en transvestit.

Vid det laget har jag fått nog av både lesbiskt drama och av att se killar stöta på B. Hon behöver i sin tur få utlopp för sina frustrationer. Så jag häller i henne en öl och ger en knuff i rätt riktning.

Nämnde jag att B är en mycket charmig flicka?

Transan visar sig vara en vanlig tjej som är ovan vid höga klackar. Hennes väninna är mycket trevlig. Och så, plötsligt, har jag ytterligare skäl att vara glad igen.

Men det är en annan saga.

/Tisdag, börjar bli orolig för sitt beroende av klumpiga rim och ord på F