torsdag 22 april 2010

Länge...

... visar det sig*.

... sedan Tisdag.

... ville jag skriva om henne. Fånga henne i ord. Klä henne i bilder. Få er tysta där ute att förstå.

Men tangenterna är aldrig där, i stunden. Orden stannar i tanken/munnen. Så jag fångade henne i mina armar. Klädde av henne och tog bilder. Blev tyst? Klev ut? Låt gå.

Vardagskärlek och rutin, andra skulle välja förälskat rus och billigt vin. Inte jag. Ett lyckligt svin, med en pärla som är alltför fin. Jag lade min kärlek i lager, såg henne fager i tidig dager. Tänkte fan, den dan jag dör, hoppas jag hon älskat mig mör.

Sen några ord som förstör.

Ett misstag. Snar saknad. Själen sargad, tungan hatad.

Måste hitta språket, flytet, nätet. Tämja orden, förföra den vackraste kvinnan på jorden. Det finns ingen tid att försaka.

/Tisdag, är tillbaka.

* För evigt, hoppas jag.

lördag 22 augusti 2009

Inte politik, bara retorik

Den som anklagar någon för att tillhöra mörkrets krafter, tillhör utan tvivel själv mörkrets krafter.

/Tisdag, roas av rekursion

söndag 9 augusti 2009

En krets av två

Det här med läsare är ovant.

I början lästes mina texter bara av två personer: min lärare och mig själv. Möjligen läste mamma högt hemma medan pappa snarkade svar från soffan. Ibland fick hela klassen höra dem (ni minns nog hur det var i era yngre dagar). Men läsningen - den märkliga processen där rytm uppstår ur tystnad och bilder ur ord - den var mest lärarens och min. Och läraren läste för att få betalt. Föräldrarna läste för att bättra sitt barn. Klassen? Den väntade på att få gå hem.

Inte för att den där Tisdagen på åttiotalet skrev för dem.

Blyertsstreck blev till bokstäver blev till stavelser blev till ord blev till meningar blev till några stycken i boken med röda markeringar som blev konsten att skriva. Jag lärde mig. Skrev på tvång (ni minns: det var så det var), men älskade det. Älskade det mer än suddgummin, omslagspapper med bilar och de långa raderna med tal i matteböckerna som egentligen var ett och samma.

Fler berättelser, sagor och sci-fi. Mellanstadie, högstadie. Lärare som läsare. En barnboksförfattare i ett litet grupprum, som ger goda råd tio år för tidigt. "And a boy confident in his dream, like all boys, before they hear about regression to the mean".

I gymnasiet ändrades något: lärare och föräldrar tyckte det var viktigare att vi läste än att vi skrev (klassen väntade fortfarande på att få gå hem). Ändå försökte jag skriva en bok en dag. Den började på med ett larm på ett rymdskepp och slutade några timmar och två stycken senare. Trots allt var jag sexton och hade varken idé eller plan.

Sedan skrev jag (till min skam) skolpjäsens sugigaste scen.

Berättelserna, som en gång hade manats fram med svett och blyerttstreck, kom nu självmant. Fri från krav, som jag nu var, skrev jag inte längre ner dem. Mitt uppblåsta ego trodde att hela världen skulle dyrka mina alster näst-nästa dag. Så i några år - innan spam och snabbmeddelanden - skrev jag brev om hur bra idéerna var.

(Återigen: en läsare, en text och jag).

Sedan: lådan, fria fantasier, utan troper eller någon form av dramaturgi som var proper... Och så, en ensam vinter, i brist på ordlek och språkmek, fick bloggen sin början. Från internets mörker smög läsare fram, likt vargar som vädrar ett nyfött lamm.

Allt var spännande, nyfiket, nytt. Jag undersökte varje länk, varje klick varje blyg pseudonym. Bekantade mig med några i min Tisdagskostym. Skrev om knäppa projekt och saker jag sett.

Sen blev jag kär och bloggen blev tyst. Poeterna har rätt, man blir som förryckt. Är ännu mer kär, men nu är hon inte här. Vi skriver och läser, både hon och jag. Det var därför jag började skriva idag... Förr drömde jag om att hela världen skulle älska mina alster, nu håller hennes rader mig helt på halster. Om hon glädjs åt en rad, gör det min dag.

Så till er som följt denna ringlande väg, vill jag meddela att Tisdag blivit helt ägd.

/Tisdag, har smittats orimligt hårt av rimsjukan

söndag 24 maj 2009

Det som händer...

... Är att nya fötter tassar till Tisdag och sen vänder.

Hon spanade på mig från skuggorna; Jag spårade henne i solsken. Vi möttes en gång. Nej, två! (Det blev fler). Vår väg var visst gemensam: genom skogen, mot ett gammalt torn. Vi delade kringlor och krångel på våriga vägar.

Nu vandrar vi tillsammans. Stigen är inte rak, men luften känns helt klar. Hon har gröna ögon, starka händer och ett högt glatt skratt.

/Tisdag, är förvånad över tiden kärleken tar (och mer: över kraften den ger)

torsdag 23 april 2009

Att skriva ut sig från ett hörn

"The first million words are just practice"
Vad gör man med ett sådant råd?

Fram till i söndags tänkte jag (och med tänka menar jag en inte särskilt medveten process) att en bra text består av två delar; innehållet och ytan, berättelsen och språket. Följdaktigen skrev jag ner alla idéer på små lappar och slängde ner dem i en låda märkt senare. Inte skulle jag klä en bra historia i sunkig språkdräkt.

Först öva, sedan skriva.

Ni kan nog räkna ut vad som hände. Inspiration går inte att lägga på låda. Alltså blev inget skrivet. Högen av lappar växte visserligen, som påminnelse över min oförmåga.

Jag kallade det för skrivkramp. Det pågick heta diskussioner på mina interna författareseminarier. Jag saknade tekniken för att sätta ihop en berättelse. Rutinerna för att producera. Viljan att fullfölja ett projekt.

Ibland läste jag vad framgångsrika författare skrivit om att skriva. Stephen King jämförde en berättelse vid ett dinosaurieskelett som man långsamt avtäckte. Harold Pinter utgick från ett ord eller en rad. Elisabeth George stakade upp handlingen och pusslade ihop psykologiska profiler på sina karaktärer, först därefter började hon på första kapitlet. Neal Stephenson anställde studenter för att forska fram fakta. Edgar Allan Poe bestämde sig för diktens längd och versmått innan han valde ämne. Jack London arbetade alltid en timme om dagen, medan Douglas Adams redaktör var tvungen att låsa in honom på hotellrum för att få honom att skriva. Det var lätt att gå vilse i snårskogen av motsägelsefulla råd.

I brist på machete och motorsåg greppade jag slutligen Occams rakblad. Slutsatsen är löjligt enkel: Det finns mer än ett sätt att skriva - var och en måste hitta sitt.

Så hur ska jag (eller du) hitta mitt (eller ditt) sätt att skriva? Varje försök till ett generellt svar leder oss tillbaka till snårskogen igen, så nu letar jag efter min stig.

Mitt första steg var att kasta gamla förväntningar åt sidan. Från mamma, pappa, svensklärare som glömt mig och (förutsägbart nog) från mig själv. Förväntningarna i morfars gamla manschettknappar. Om Nobelpris, god litteratur och mitt namn på en bokrygg (helst flera).

Jag kunde inte läsa första gången jag sa att jag ville bli författare. Jag kände i åratal äganderätt mot författare i filmer. Tisdagsbarnet drömde om att vara författare. Ni vet; föreläsningar, boksigneringar, en skrivarstuga, beundran och en plats som pratande huvud. Det andra steget var att ge upp den drömmen. Jag älskar att skriva, men att hänge mig åt en författarkarriär är verkningslöst, själviskt.

Nästa steg? Att bränna Boken. Jag har tänkt konventionellt: Planera, skriv, redigera, publicera. Så blir en bok skriven. Så blev en bok skriven.

Nu skriver jag inte en bok. Jag skriver berättelser, snuttar. Jag skriver ner den färska inspirationen, som förr hamnade i senare. Missförstå mig inte; det blir inte poesi. Inte heller en rad tunga böcker på en dammig hylla. Det blir mitt nöje. Kanske hittar jag även läsare eller medskribenter. Vi får se.

Jag skriver.

/Tisdag, är tillbaka med en vägg av text

onsdag 1 april 2009

På stigen till Ipredia

Bara åsnor sitter på höga hästar. Så jag ska inte föreläsa. Jag ska inte benämna kontroll som ett nyckelord för vilka upphovsrätt, terrorism och barnporr endast är svepskäl. Jag ska inte spela förundrad över att politikerna förhandlar i hemlighet, medan våra liv i allt högre grad registreras av myndigheter och privata aktörer. Jag ska inte göra någon retorisk jämförelse kring den öppna diskussionen på internet och den kringskurna mötes- och yttrandefriheten i diktaturer.

Framförallt ska jag inte citera Lord Acton med högstämd röst.

Ni får läsa på själva om FRA, IPRED, ACTA och försöken att avskaffa nätverksneutraliteten.

Efter att ha läst, funderade jag på vilken sorts samhälle jag vill leva i. Som en följd av detta ger jag er alla tillstånd att kopiera, ändra och återpublicera den här bloggens innehåll, så länge ni ger mig erkännande och bifogar en länk till licensen (Creative Commons Attribution 2.5 Sweden).

/Tisdag, tänker inte göra politik till ett stående inslag

tisdag 31 mars 2009

Gymmets tio i topp

10. Stönande gubbar. Varför är något så enkelt som andning så svårt för oss?

9. Lurade tjejer. Femtio repetitioner med en vikt är inte träning, det är leda. Vad din tjejtidning än sa, så riskerar du inte att se ut som Arnold, även om du lyfter så tungt att du måste stöna.

8. Osunda grabbar. De som dricker direkt ur kranen, under skylten där det står "Vänligen drick inte vatten direkt ur kranen, av hygieniska skäl".

7. Nakna gubbar. Nu pratar vi inte ombyte eller dusch. Jag avser de hobbynakna; de som i en halvtimme snackar och stretchar i bara mässingen, tills de bestämmer sig för att passera dig just då du ska knyta skorna.

6. Inkompetenta instruktörer. Att ge samma program till alla och bara visa de enformigaste maskinerna leder varken till minskad skadefrekvens ("tidigare skador", betonar Serganten) eller träningsglädje (Kan alla som utnyttjat mindre än en månad på ett halvårskort räcka upp en hand?).

5. Hjälpsamma killar. Du som tjej - även om du är elitidrottare - har säkert träffat killen som visste mer. Du vet; han som förklarar med händerna och gör läten av typen "Visste du att magmusklerna inte är muskler egentligen, utan senor"?

4. Logistikproblemen. Låt gå för att vila i maskinerna. Men att lägga sin väska i en maskin och använda en annan?

3. Tonfiskmannen. Äter efter varje pass en burk tonfisk, alternativt lite finskuren skinka eller kanske en burk kikärter. Är på gymmet varje dag... Och just det; han äter naken.

2. Riskmomenten.
Snälla någon: Ställ dig inte under skivstången när jag lyfter den!

1. Grabbarna grus.
Tänk dig fem grabbar i gymnasieåldern, acne och allt. Lyssna sedan på jiddret om vem som kan lyfta mest, tjafset om vem som legat med vem och skrytet om hur de mobbat tjejer. Dekorera med taskig teknik, utdrag ur belastningsregistret och kroppspråk som skulle få fyllekåta orangutanger att rodna. Multiplicera slutligen med volym och förstaplatsen är given.

Trots allt, är jag glad åt att kunna träna ordentligt igen.

/Tisdag, försöker forcera fram text (förvirrad av flyende fokus)
 
Creative Commons License
Tisdag berättar by Tisdag is licensed under a Creative Commons Erkännande 2.5 Sverige License.