Fittstim och en yrvaken gris

2008 var året jag slutade läsa. Visst hann jag med mitt dagliga tidningsmissbruk. Bloggläsandet nådde sjukliga nivåer. Tråkiga tekniska texter trycktes in. Men litteraturen, den bestod av en urkass fantasyroman och de första tre kapitlen av Stephen Kings Maratonmarschen.

I övrigt, inget.

Så 2009 ska bli året då börjar läsa tvångsmässigt. Minst en bok i veckan, helst utanför mina vanliga områden. ("Börjar det inte bli nog med nyårslöften?", undrar någon i publiken)

I min systers bokhylla hittade jag Fittstim, en samling texter om hur det är att vara (och växa upp till) kvinna i Sverige. Jag läste boken i några snabba ryck, när livet tillät.

Jag läste och chockades. Inte var det någon kvällspresschock heller, utan en riktig en, in till märgen. I boken beskriver tjejer hur de kränkts och kladdats på. Hur de inte tagits på allvar. Om trycket att vara söt, mjuk och till lags. Att inte ta plats och att ha ätstörningar. Om tjatsex och fotbollsfördomar. Och som röd tråd: Förtryckets struktur.

Nu undrar en kvinnlig läsare vilken värld jag levt i, som inte sett det här.

Jag har inte velat se, är ett svar. Ett annat är att motkampanjen mot feminismen är mycket effektivare bland männen. För visst är jag van vid att respektera dem som gapar högst och dummast.

Men det där är bortförklaringar. Ursäkter. Intellektuellt har jag varit medveten om förtrycket i många år. Intellektuellt har jag hållit med feministerna (de kloka av dem, inte särarts-arten). Men har jag gjort något?

Ingenting, skulle min syster säga.

Visst har jag nickat uppmuntrande eller skjutit in ett stödjande ord när någon tjej blivit förbannad. Men på ett känslomässigt plan har jag inte riktigt brytt mig.

"Varför?", frågar den arge tjejen i publiken. Hon som är såå jävla trött på att killar inte tar sitt ansvar. Inte ens de som annars är kloka och fina.

För att det är jobbigt att gå mot strömmen, är nog det ärligaste svaret. För att det är jobbigt att ge upp sin handlingsfrihet, för att ge mer till andra. Föra att det är jobbigt att erkänna att det där lilla skrattet legitimerar polarens allt skevare kvinnosyn. För att man inte vill tänka på att tjejen i porrfilmen, hon som gör en så kåt, nog mår rätt dåligt ändå.

Där har vi dem igen. Ursäkterna.

Mest av allt så har jag nog tyckt att jämställdheten är Någon Annans Problem. Jag har aldrig våldtagit. Aldrig slagit. Aldrig tafsat, eller vänta.. jag snärtade till en klasskamrat på stjärten i sexan när vi lekte kull (Förlåt!)... Och någon gång då, i mellanstadiet - när det började bli viktigt att vara kille - så satt jag med en kompis i tjejernas omklädningsrum en stund. Vi gick när de bad oss att gå (jag lättad över att ha klarat riten, besviken över att inte ha sett något), men visst fanns det där ändå: Det satt inga tjejer i vårat omklädningsrum. Det var flickornas kroppar som skulle granskas...

Åter till ursäkterna: Jag har gjort hushållsarbete. Jag har lyssnat. Under mina första år på högskolan lärde jag mig att stävja mitt maktspråk, knipa käft och lyfta fram dem som egentligen kom med goda idéer.

Jag ville aldrig vara ett svin. Faktum är att jag var så rädd för att behandla tjejer som sexobjekt att jag länge inte spelade spelet. Men hemma runkade jag till mina porrfantasier om dem.

Slutligen reagerade jag känslomässigt. Kanske för att Fittstim är en stark bok (läs den!). Kanske för att jag blivit mer av ett arsel efter att jag läst Spelet och återförenats med gymnasiegänget. Men framförallt för att vår skeva syn på kön och könsroller kom att påverka mig personligen.

Ni kanske blir förvånade, kära främlingar, över att jag trots mina 27 levnadsår hade min första romantiska relation med en flicka förra året. Skälen (för att inte tala om bortförklaringarna) får vi ta upp någon annan gång. Poängen (oj, vad ni väntat på den) är att jag betedde mig ganska märkligt mot henne.

Mot henne. Mot den där underbara unga kvinnan. Hon som hånglade upp mig på ett dansgolv en novembernatt. Hon som lockade ut mig i köket på midsommar. Hon som otåligt drog av sin BH när jag smekte henne. Låt oss kalla henne Eva.

Vi pratade mycket om sex, men lite om känslor. Hon pratade mycket överhuvudtaget. Jag tyckte om att lyssna på henne. När det var min tur att säga något blev jag mest förvirrad. Hon skrattade inte åt mina dåliga skämt. Förälskade flickor skrattar väl åt dåliga skämt? Jag blev nervös. Eva var erfaren, jag definitionen av en rookie. Jag såg något ömtåligt i henne. Hon såg sig om efter spänningen.

Vi sågs igen på nyår. Jag slogs av hur stark hon var. Hur väl Furstens ord "En högljudd och vulgär kvinna", beskrev henne. Det skar i hjärtat.

Då, redan före Fittstim, förstod jag vidden av mitt misstag. Jag förälskade mig i den verkliga Eva, men behandlade henne som jag trodde hon skulle (borde?) vara. Vem vill reduceras till ett hopplock från romantiska komedier, medeltida traditioner, reklamfilmer, skryt grabbar emellan och dåliga porrnoveller?

Inte Eva.

Hon hade nog dumpat mig ändå. Det vet jag.

Så min verkliga utmaning i år (publiken suckar) blir att spela spelet, bryta med fördomar och föråldrade föreställningar, se människor för de är. Att våga älska en stark kvinna.

/Tisdag, tackar Eva och författarna till Fittstim.