Det börjar med ett mord. Genast förstår vi att det också kommer sluta där. Doris Lessing inleder Gräset sjunger med att kedja fast läsaren ute i Sydrhodesieas obarmhärtiga hetta. Slutet är oundvikligt, ändå andas jag den torra luften så länge det bara går.
Spaltmeter har skrivits om den här boken. Jag har inte läst en millimeter. Först tror jag mig ha funnit en afrikansk Lady Chatterleys älskare. Ganska snart inser jag att det är fel. Gräset sjunger handlar om förtryck. Om kolonialismen, konventionen och det kärlekslösa äktenskapet.
Det finns en djup, nästan obehaglig, vrede. Lessing hatar, som bara någon som sett människor ruttna kan hata. Hon är skoningslös mot förtryckare och förtryckta. Mot den vite farmaren, societetsdamen, negerpiskaren och negern. Mot maken och makan.
Varje handling döms utifrån hur den legitimerar ett sjukt system (kolonialismen eller äktenskapet). Ändå hålls boken samman av förståelse. Mary, Dick och Moses. Till och med storgodsägaren Charlie Slatter. Doris Lessing älskar dem alla.
Förståelsen lyfter Gräset sjunger. Ger ett - såhär i efterhand självklart - varsel om Lessings kommande storhet.
/Tisdag, har tinnitus i öronen och ett leende på läpparna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag måste läsa Gräset sjunger. Jag köpte den engelska utgåvan men tyvärr har jag inte dykt ner i den än, jag får så dåligt samvete när jag läser annat än kurslitteratur om jag inte läst den. Ska ta med den till jobbet nästa gång och se vad jag tycker om den. Mera litterturinlägg!
Skicka en kommentar