Det som händer...

... Är att nya fötter tassar till Tisdag och sen vänder.

Hon spanade på mig från skuggorna; Jag spårade henne i solsken. Vi möttes en gång. Nej, två! (Det blev fler). Vår väg var visst gemensam: genom skogen, mot ett gammalt torn. Vi delade kringlor och krångel på våriga vägar.

Nu vandrar vi tillsammans. Stigen är inte rak, men luften känns helt klar. Hon har gröna ögon, starka händer och ett högt glatt skratt.

/Tisdag, är förvånad över tiden kärleken tar (och mer: över kraften den ger)