Noter från självhjälpsträsket

I fredags insåg jag något.

Kanske var det sättet alla samlades runt Fotografen. Bartenderns självklara värme när han hälsade på främlingar. Summeringen av alla vänner i stabila förhållanden. Eller den där tjejen som tålamodigt tindrade mot mig i en kvart...

Vad som startade tankekedjan är inte så viktigt. Poängen är att jag inte är så bra på det här med kvinnor.

Ingen av er därute är förvånad? Det är inte jag heller. Insikten är att jag är trött på status quo. De senaste åren har jag blivit tryggare, gladare och bättre på att lyssna. Men när det kommer till att ta romantiska initiativ - ni vet; som män förväntas göra - är jag nästan hopplös.

Nästan.

Jag är (ännu) inte desperat nog för en kurs med Charismatic Revolution. Istället plockade jag upp The Rules of the Game av Neil Strauss. Texterna på omslaget skulle få en dammsugarförsäljare att dregla. Spelet var bitvis rätt patetisk. Ändå tänker jag följa Strauss råd. Dag för dag, i en månad.

Jag vet vad ni tänker: "Snart står han där på färjan med tolv ringar på varje finger, skjortan uppknäppt till röven och ett rovdjursflin som skulle få Fabio att må illa".

Risken finns. Så jag ber er, mina anonyma älsklingar, att fungera som skyddsnät. Påminn mig om att bli varmare, inte kallare. Att det handlar om att möta människor, inte att spela bort dem. I genlängd lovar jag att ärligt berätta allt.

Vad sägs?

/Tisdag, måste rusa (spelet börjar imorgon)