Tillbaka med besked (eller sagan om B)

Jag var ett aningslöst barn. Visst kunde jag läsa, men inte mellan raderna. Kemin - utöver atomer och provrör - var ännu outforskad. Så när B ringde efter varje termin, stod B för betyg och barnslig tävlan.

Sedan gymnasiet. Hon förändras i ögonvrån. Flyr från föräldrar, församling, förtryck. Försvinner. B blir bleknat minne.

Fem år senare står hon framför mig igen. Hennes ögon är violetta (senare ser jag dem som blå, gröna, grå). "Oj", tänker jag och hon går, med gungande höfter och långt mörkt hår.

Första festen. Är uppklädd som för pesten. Hon ler mot mig ändå, presenterar flickvän (eller var det ex), vi pratar om hur tiden går.

Något klickar.

Gång på gång samma scen: I bakgrunden en bar. Hennes hand på mitt lår, min lekfull i hennes hår. Hon minns, berättar (ibland djupt förtvivlad). Jag lyssnar, bekräftar (ofta sjukt förvirrad).

Klassträff, perfekt atmosfär för lågmält drama. B, beundrarinnan, blir full och bekänner; en gång i tiden ville hon vi skulle bli mer än vänner. Hon kysser mig, lockar mjukt. Jag står emot, hård och nykter. Flickan sätts i en taxi hem. Gentlemannen, dåren, har tid att förbanna sig sen.

Hon är lesbisk (kanske bi?)
Vi är vänner.
Hon var full.
Jag för svag.
Det för svårt.

Ack! Fåniga fega Tisdag. Inget hjälper. Jag ringer henne. Hon är sårad, skäms? Undviker möten, tyst och vag. Hjärtat svider, vänskapen lider. Månader går innan vi ses igen... Hon förklarar sig; ordet är rädd.

Jag förstår, förlåter och förbannar mig själv. Sommaren kommer, romanserna går. Försiktigt letar vi gamla spår. Till slut: Vinter, lördag, en fest.

B frågar: Vill jag resa?

Fem dagar av henne. Av möjligheter, spänning och nya vidder. Klarhet? Tanken svindlar. Jag nickar. Ja.

* * *

Vi talar om allt. Uppväxten, framtiden, hoppet och kärleken. Det här är ny mark, för så här öppen har jag bara varit med min syster tidigare.

Kärlek?

Nej.

B är hopplöst förälskad i en femton år äldre trebarnsmamma. Det svider lite, sen går det över. En sensuell, smart och rolig tjej vill inte ha mig. Ändå känns det bra. För B rymmer mer drama än Shakespeares livsverk. Hon är ett sådant moln av ångest, att jag efter en stund börjar längta efter ensamheten under de klara stjärnorna.

"Vi" är äntligen definierat: Vänner. Wingmen.

* * *

Ja, den där första kvällen. När klarhet har uppnåtts och jag har fått träffa B:s olyckligt ovetande kärlek. När nämnde kärlek gått och lagt sina utarbetade ben till vila... Då uppstår en diskussion om den där tjejen i kortkort är en transvestit.

Vid det laget har jag fått nog av både lesbiskt drama och av att se killar stöta på B. Hon behöver i sin tur få utlopp för sina frustrationer. Så jag häller i henne en öl och ger en knuff i rätt riktning.

Nämnde jag att B är en mycket charmig flicka?

Transan visar sig vara en vanlig tjej som är ovan vid höga klackar. Hennes väninna är mycket trevlig. Och så, plötsligt, har jag ytterligare skäl att vara glad igen.

Men det är en annan saga.

/Tisdag, börjar bli orolig för sitt beroende av klumpiga rim och ord på F