Porren i mitt liv

Jag lovade skriva om förväntningar. Det är inte vad det här handlar om. Detta är nostalgi, manlig sådan. Eller kanske en jakt på sammanhang, en röd tråd i minneslabyrinten.

Allra mest är det en berättelse om sexualitet. En parallell saga till Andrev Bergströms "Pojkrummets konfliktdiamanter" i Pittstim.

Vi börjar båda med varsitt foto:

1. Den befläckade bilden
Regnet når knappt in i buskaget utanför dagis. Marken där tidningen ligger är ändå lerig. Vi är ihopkrypna i en färgglad cirkel, pojkar och flickor. En blond kvinna står på knä framför en man med uppknäppta jeans.

Någon måste förklara för mig att hon har hans snopp i munnen. Jag förstår inte riktigt. Trots allt är det tre-fyra år till att jag förvånat kommer känna igen mig, när fröken besvärat läser att "snoppen blir ibland hård när man tycker om någon".

Senare, inomhus, vill en av pojkarna prova. Jag minns det gråa dagsljuset. Det säger mig att det inte är sovstund. En vuxen kan kliva in när som helst. Ingen gör det. Och han smakar på min snopp. Det känns underligt.

Det är inte sex än, lång ifrån.

Vi växer upp lite till. Ser fröken rodna när hon läser. Han går vidare till ett liv i brott. Jag går vidare till...

2. Kattpiss och porrkuk
Femte klass. Vi har sprungit hem till en kompis under lunchrasten, för att titta på hans ormar. Det är tre av oss och hela lägenheten luktar kattpiss. I hans rum: En billampa, en bok om morsekod, ormarna och nintendon.

I vardagsrummet finns en brun soffa och en video. Kompisen vill visa något. Jag är lika fascinerad av videon i sig, tills filmen börjar rulla.

En kvinna står på sin cykel vid en sandstrand. Hon har rosa cykelbyxor. Istället för att cykla sin väg eller säga något, gnider hon sin stjärt mot sätet. Plötsligt befinner vi oss i en frisörsalong. Nåja; i ett rum med tyg på väggarna, en spegel och en stol.

Kvinnan har glömt plånboken hemma. Så hon vill betala sitt krullpermanent på annat vis. Raskt åker hans byxor av. Hon slickar på boxershortsen där något snabbt styvnar. Medan hon drar fram hans - i mina oskyldiga ögon - enorma kuk, styvnar jag också. Kastar en skamsen blick på kompisarna för att se om de märkt något. Nej. Han som bor där böjer sig fram och snabbspolar med bild tills kvinnan är naken i stolen och jättekuken är inne i henne. Hon kastar med håret. Han juckar. Närbild. Jag måste rätta till byxorna.

Vi kommer tillbaka några gånger. Till videon med trånga byxor. Sedan kastar kompisens pappa ut en av katterna från balkongen. Tionde våningen. Efter det känns stället inte bra längre.

Han tröttnade väl på att det luktade piss.

3. Skammen
Efter filmen börjar vi prata om stånd och porr, men aldrig om runk. Det är tabu. Riktiga flickor finns inte med i bilden. Sex är fortfarande abstrakt.

Förutom runkandet. Jag minns inte hur det börjar, men när det väl kommer igång finns det inget sätt att stoppa det. Hemma har jag ingen porr, så jag runkar till syrrans Okej, Frida och Veckorevyn. Till sidan med underkläder i postorderkatalogen. Bestiger möbler. Får ont i förhuden. Får stånd på bussen. Får stånd i klassrummet. Granskar flickornas växande kroppar. Mäter mig själv. Lovar att sluta runka. Runkar igen.

4. Erika Eleniaks löfte
Erika Eleniak, med jeansshortsen halvt nerhasade, laddas ner från en BBS. Framtiden är här, men vi är för kåta för att fatta.

5. Bredband och motstånd
Gymnasiet: Internet, bredband och den gränslösa porren gör sitt segertåg. Pamela Anderson och Tommy Lee är ute på en båt. En flicka i Brasilien lutar sig mot ett staket.

Jag är fri från högstadiepersonerna som knarkar, blir med barn och knullar stjärtar blodiga. Porren, den hör till dem. Jag är plågsamt politisk. Spekulerar över de personliga konskvenserna av att suga kuk på film. Framför allt är jag otroligt, olyckligt och plågsamt kär.

En dröm, en kort vision av hennes ansikte, tar jag som ett tecken. Jag är henne trogen i två år. Offrar säd mot sömn, men vill inte tänka på henne när jag gör det.

Kärleken är ren. Hon är ren. Jag är oren.

6. Återfall och ett vägval
Till slut är jag vuxen, tror jag (egentligen är jag den föraktade mellanformen som kallas student). Egen lägenhet, egen dator. Jag lär känna flickor på riktigt. Hjärtat läker. Standardporren känns ännu mer främmande, men den gör mig fortfarande kåt.

Jag anar ett vägval:

1. Grövre och mera: Större, svartare kukar. Fler, kladdigare kvinnor.
2. Erotik istället för porr. Fantasi istället för high def.
   

7. Idag
Det är svårare att skriva om den senaste tiden... Jag vet mer om kvinnor och män. Har känt de små undren, som kameran inte kan (inte vill?) fånga. Den blicken. En varm hand mot magen.

Kärlek och sex är inte längre två skiljda storheter. Det finns inget orent i stora O.

Många av er har upplevt detta. En del googlar ändå "teen anal sluts". Det är inte min sak att döma. Jag valde ändå den andra vägen. Ibland läser jag erotiska noveller. Allt oftare förundras jag över bloggar. Hemmaporren vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till...

... men nu vet jag att driften och fantasin hör ihop. Samma blod bultar genom hjärnan och könet.

/Tisdag, undrar om ni ville ha sprut som avslut?

Rutiner i all ära

Måndag: Upp, äta, jogga, blogga, jobba, äta, jobba, träna, äta, gruppkram, sova.

Tisdag: Upp, äta, jogga, jobba, äta, blogga, jobba, dansa, träna, äta, sova.

Onsdag: Upp, äta, jogga, jobba, äta, jobba, träna, äta, sova.

Torsdag: Upp, äta, maska, blogga, äta, jobba, träna, äta, sova.

Fredag: Upp, äta, jogga, jobba, äta, blogga...

Det finns något magiskt med rutiner. Saker blir gjorda. Jag jobbar effektivt. Tränar, äter och sover vettigt. På kvällarna finns en stund över till att läsa och lyssna på musik...

Ibland råkar jag dock planera bort mänskligheten ur min tillvaro.

Med Biffen bortrest - och med Teraputen som högst motvillig inhoppare - blir kvällarna på gymmet lite tomma*. Att Huvudmannen och Filosofen börjat ansluta på morgonrundorna uppväger inte saknaden efter de där stunderna i duschen**.

Därför blev jag extra glad när ett sms pep ner. Fotografen ska ha inflyttningsfest ikväll. Av tradition innebär det glada grabbar, mysig musik, fyndiga flickor och en överenskommelse om att ingen ska minnas något imorgon.

Inte ens misstanken om att Fotografen är garderobsnazist kan störa mig. Det här blir en skön kväll. Önskar detsamma till alla er därute!

/Tisdag, försöker skriva om något annat än sex och kärlek

* Det var visserligen en indiskret indietjej som spanade in mig igår. Trodde jag, tills jag fattade att det var mina skor hon gick igång på :-)

** Ja, det är dagens fan service

Kärleken börjar med en historia

Förväntningar. Det är svaret jag letat efter. Men låt oss börja från början, med den första kommentaren någonsin på denna blogg:

Sitter inte en stor del av sexigheten i personligheten?
Enligt mina tankar och spekulationer skulle jag hellre säga att kanske 70% är innehållet om man inte är riktigt, riktigt Kåt, då kanske det tillochmed ramlar under 50%, men ändå!

Smojo, vis i dessa frågor, har rätt. En fin fasad väcker pyromanens intresse, men det krävs bra virke för att det ska ta fyr på allvar. Varför skrev jag då följande:

[...] visst är det något fel på en kille som går fram till en (enligt oberoede vittnen) snygg tjej och får henne att gå från uttråkad till leende. Visst är det något fel på honom om han går därifrån? Bara för att hon inte har något intressant att säga.

Hörs personligheten när hon talar? Syns den på hur hon för sig? Hur finner jag pärlan i hennes innersta (inte den pärlan, Smojo)?

Jag tänker på de kvinnor som ingen flörtar med. En del hävdar (en bit ner i diskussionen) att det rör sig om 90% av tjejerna på valfritt uteställe. Kan det stämma? En resurs som bara väntar på att utnyttjas (och utnyttja)...

Till saken verkar höra att självförtroendet inte alltid är på topp. Även hos tjejen som har haft fler one night stands än den där heta killen. Även hon är ovan vid att bli förförd. Så hon jämför sig med den sexigaste tjejen i baren. Blir stel. Nervös.

Ett mer eller mindre outtalat samförstånd uppstår i tjejgänget: "Ikväll är det bara fulla killar ute, som vill köra in den i första bästa hål. Hihi". Hon som vill ha något desperat i sitt hål säger inget. Kanske dricker hon lite extra. För fyllekåtheten - att ha alkoholen som ursäkt för knullet hon längtar efter - den är accepterad.

Så vi hittar vår hjältinna vid baren, tillfälligt övergiven av sina väninnor som gnider ut sina frustrationer mot varandra på dansgolvet. Hon är lite trött, ganska full och de halvfuktiga trosorna börjar kännas besviket kalla.

Nu, utan förvarning, kliver vår hjälte in i bilden.

Eller, hjälte och hjälte, men han vill prata med henne! Dessutom verkar han ganska nykter och kan hålla igång samtalet. Hon tinar. Vänta, vad sa han nu? Hon rör vid hans arm och lutar sig lite närmare. Vad varm han är... En lite skyldig blick bort mot väninnorna. Nu frågade han något, hon svarar lite osammanhängande. Ler. Skulle inte druckit så mycket. Fumlar lite med håret. Måste han prata så fort. Glider närmare. Men ååh håll käften, var en man! Fuktar läpparna. Hans vänner? Den så kallade hjälten vänder sig om. Går.

Vilket arsel!

Hjälten, vår okalibrerade Casanova, hittar sina vänner. På hemvägen pratar de, så som män kan göra under berusning eller i en bastu (men aldrig annars). Fursten andas ut en pust whisky och frågar sedan: "Det är väl inte fyllesex du är ute efter? Tror du verkligen du hittar något varaktigt på krogen?"

Diskussionen återupptas senare, nyktrare (kanske i en bastu). Gänget - både tjejer och killar - är rörande överens om att riktiga relationer inte börjar på krogen. All kärlek börjar med en historia... och ingen vill inleda sin gemensamma saga med "Jag var så full att jag inte minns något..." eller "Jag ville bara känna hur hennes jeans smet åt över stjärten".

Låt oss sammanfatta. Varför misslyckas krogragg?

• Killar tror att tjejer inte vill knulla
  
• Tjejer tror att killar bara vill köra pump 'n dump
• Båda tror att romantik måste börja romantiskt, att allt ska vara helt rätt från början

Förväntningar, således. Var de kommer ifrån får vi återkomma till...

/Tisdag, trivs ändå med oddsen

Fina flickor...

... gillar sex!

Tror ni mig inte? Läs då Anaïs Nin, Abby Lee eller varför inte My Secret Garden av Nancy Friday. Klara? Bra.

- Vänta! Hör mitt högra öra protester? Ja, ni där, herrn i trång kavaj och kyskhetsbälte? Kan ni inte tala högre?
- ...
- Fallna kvinnor säger ni!? Att flickor blir smutsiga och slitna av att knulla?... Jaha.. Nej. Av utomäktenskapligt sex. Av njutning!

Lyssna då, tvivlare, till orden från en nunna och ett helgon:

I hans hand såg jag ett långt gyllene spjut och i dess järnspets tyckte jag mig se en punkt av eld. Med denna genomborrade han mitt hjärta åtskilliga gånger så att den trängde in till mina inälvor. När han drog ut den tänkte jag att han drog ut dem med den, och han lämnade mig fullkomligt brinnande med en stor kärlek till Gud. Smärtan var så skarp att den fick mig att stöna; och så ytterlig var den sötma som åsamkades mig av denna intensiva smärta att man aldrig kunde önska att bli av med den, inte heller kommer ens själ att bli nöjd med något mindre än Gud. Det är ingen kroppslig pina ytan en andlig, fast kroppen har del i den - ja i sanning en stor del. Så underbara är de kärlekens förtroligheter som går mellan själen och Gud att om någon tror jag far med osanning, så bönfaller jag Gud att han i sin godhet skall giva honom samma upplevelse.

(Karl Erik Lagerlöfs översättning, i Kärlek : Från bibeln till Beauvoir)

Jag ska inte frestas spekulera i vad det är för upplevelse Teresa av Avila önskar skeptikerna. Men det förefaller finnas fyra tillfällen då en kvinna kallas för slampa:

1. Då en sektledare vill spänna hennes libido för sin egen vagn
   
2. När hon ifrågasätter den som har makten
3. Om en man inte kan förföra henne
4. Då en kvinna avundas henne
   

Samhällsprojekten kan vänta. Jag undrar bara om du - killen som läser det här - tror att du har större chans att ragga upp en tjej, om hon har skäl att tro du kommer behandla henne som ett luder morgonen efter?

Och du, den frustrerade tjejen; jag lovar att du också kan få ligga! Om det kniper kan du leta upp mig i helgen. Du känner igen mig på att jag är klädd i t-shirt eller skjorta.

/Tisdag, lunchbloggar

A till Ö (nästan)

• Alvemarkelin har jag skrivit om förut
  
• Bang-ladesh - skör prosa/poesi
• Charismatic Revolution lovar att alla män kan bli bättre (genom att bli som dem)
• D
  
• Edens Lustgård lockar fram de bästa kommentarerna
• Förvirrad flicka söker något annat än saknad och smärta. Får Tisdags Speciella Pris för Ledsnaste Blogg på Länge.
  
• Girl With a One Track Mind tänker på sex
  
• H
• I
• Johanna Sjödin har cojones
  
• Knivskrik skriver om sin bisarra vardag
  
• L
• My Dad Read Kirkegaard gör livet hårt för tonårspojkarna hon undervisar, särskilt då hon har tillägnat en annan blogg till sina böcker och underkläder (!?)
  
• N
• Ormen i Paradiset är NSFW
  
• P
• Q
• Rockho gnäller med stil?
  
• Smojo vet mycket om män. Vinnare av Tisdags Speciella Pris för Finaste Flickan som Förtrollat en Förrätt ;)
• Tyra är glad, ytlig och bra på det
  
• U
• V
  
• W
• X
• Y
• Z
• Å
• Ä
• Ö

Vad ska fylla luckorna?

/Tisdag, måste sluta maska, börja jobba

Pittstim vs. Fittstim

Veckans bok var Pittstim. När den kom marknadsfördes antologin hårt, effektivt och felaktigt som ett manligt svar till Fittstim.

På ytan är likheterna stora. Båda böcker handlar om uppväxt och normer. Fördomar, kärlek, våld, sex och grupptryck återkommer som centrala teman. Men där författarna till Fittstim hade feminismen som analysmetod, litar gänget bakom Pittstim mer på sina personliga erfarenheter.

Fittstim handlar om förtryck. Pittstim mer om puberteten.

Fittstim är längre, tyngre och allvarligare. Där finns en politisk vilja, en uttalad samhällskritik. Pittstim individualiserar problemen. Erbjuder lösningen att killar ska sätta sig ner och prata om roller och ansvar... Att gruppsamtal - utan nyskapande förebilder - bara cementerar dominerande åsikter, ges det ingen lösning till.

Ändå skulle jag gärna simmat med pittstimmet som tonåring. Läsningen väcker minnen. Om mig, om klasskamrater, om lärdomar jag hellre vunnit på andra sätt.

Läsningen frestar också till anekdoter. Om butterfly-knivar och omklädningsrumsångest. Desperata förälskelser. Mögliga klassrum. Skamset runkande, armbrytning, karatesparkar, livsfarliga fyllor och mer.

Allt det får vänta tills det färgats gyllene av nostalgi, som den bästa kådisbella eller populärmusik. Åter till vad Tisdag Tonåringen hade tyckt om Pittstim:

Det här är fan pinsamt... Men det är ju typ skönt att det inte bara är jag som runkar... Alltså, jag har ju läst syrrans Vecko-Revyn och grejjer från RFSU. Men det är en annan sak att någon liksom står där med namn och bild och skriver det.

Sen det här med hur fejk porr är. Hur jävla kasst det är att vi får tolv timmar sex och samlevnad i åttan när vi killar jämfört oss själva med porrkuk i fyra-fem år vid det laget. Eh, och undrat om tjejer verkligen gillar... sånt.

(I verkligheten skulle den tonårige Tisdag hellre skurit upp mina handleder än sagt det där.)

Slutsatsen är ändå densamma. Om du har en son, bror eller pojkvän: Lämna Pittstim på hans nattduksbord. Lura honom att läsa Fittstim. Sedan, när du ser en fundersam blick och hör vakna frågor, dra fram Med uppenbar känsla för stil (av Stephan Mendel-Enk) för en riktig diskussion om mansrollen.

/Tisdag, vill skriva om mer som får vänta
P.S. Unga tjejer tar nog inte heller skada av Pittstim. Om inte annat ger den inblick i varför deras killkompisar plötsligt blir idioter när deras vänner är i närheten. D.S.

Lugnet och stormen

Krisen verkar ha lagt sig. Livet återgått till det vanliga.

Nästan iallafall. Det är lördag kväll; veckans friaste timmar ligger framför oss. Framför mig, däremot, ligger datorn. Veckan har varit lång, jag borde unna mig en stunds eftertanke. Vila. Ändå drar något rastlöst i mig.

Natten.

Hungern.

Jag träffade Eva idag. Hon var som hon brukar. Hennes nye kille var snäll, tystlåten och ganska lik mig. Visst flög tanken genom mitt huvud: "Vad har han som jag inte har?", men det var nyfikenhet, inte svartsjuka. Det är inte längre Eva som stör min ro. Det är inte henne jag saknar.

För mig, vid tangentbordet, är den insikten stor. För er, vid skärmen, säger den nog mindre. Så vi försöker stöpa tanken i en annan form, som kanske passar er bättre:

Jag saknar utmaningen i blicken. Frågan i beröringen. Ruset när den besvaras. Jag saknar de små duellerna och testen. Lugnet när de inte längre behövs. Mest av allt saknar jag åtrån efter detaljerna, sökandet efter en annan människa.

Jag vill känna henne, för att låna bibelns ord. Sexuellt, intellektuellt, rått och med ärlig känsla. Vem hon är vet jag inte. Jag vet bara att jag jagar.

/Tisdag, de många ordens man

Känslomässigt handikappade män

En vän har det svårt. Dåliga nyheter, tråkiga händelser. Inte den värsta sorten, inte riktigt, men inte heller något man vill vara ensam med.

Så vi krishanterar: Handboll, mat och besvärad tystnad.

/Tisdag

Dagens lärdom

Medan jag fikade med Bartendern och Fursten, lärde jag mig i all tysthet följande:

1. En ögonflört kan vara precis lika spännande som i högstadiet
   
2. Det kan också vara lika frustrerande
   
3. Feghet + ursäkter = förlorad möjlighet
   

Roas över timingen med det här inlägget... och av dem som väljer att våga istället för att vela.

/Tisdag, ska skriva något djupare (?) ikväll

Bloggflört

När tisdag är ute till tre på torsdag blir fredag trött. Äventyren väntar på lördag.

Var ute förra helgen. Förfest med gänget, därefter mellanlandning på en liten krog för att diskutera vad vi egentligen hade för mål. Medan fler vänner anslöt och nya bekantskaper stiftades hittade Biffen ett mål. För mig.

Biffen: Har du träffat Tisdag?
Tequilaflickan: Ja, vi pratade ju...
Biffen: Tisdag kan prata fyra språk flytande!
Tisdag: ... Va?
Tequilaflickan: Jag kan fem språk!
Biffen blänger på mig... vänder sig sen till flickstackaren: Du är singel, va?
Tequilaflickan: *It's complicated*
Biffen: Det låter jobbigt. Här, drick mer. Och ligg med min kompis.

Biffen fick ont på smalbenet. Tequilaflickan drack mer tequila. Tisdag sade adjö till nykterheten. Gänget, nu förstärkt, vacklade vidare.

Nattklubbar är underliga företeelser. Unga män och kvinnor trängs i mörkret och söker sex. Kärlek. Kroppskontakt. Knull. Alla är de uppklädda till tusen. Musiken dränker misslyckade samtal, får folk att närma sig varandra. Alkoholen flödar.

Ändå går de flesta hem själv.

Jag tänker inte gå in female selection och genetiskt betingad försiktighet vid partnerval. Eller ens prata om hur tråkigt det är att tjejer ska behöva vara rädda för att stämplas som slampor. Istället kommer jag - som så ofta på den här bloggen - vända mig inåt.

Jag, Tisdag - er anonyme berättare - börjar bli orolig för min mentala hälsa. För visst är det något fel på en kille som går fram till en (enligt oberoede vittnen) snygg tjej och får henne att gå från uttråkad till leende. Visst är det något fel på honom om han går därifrån? Bara för att hon inte har något intressant att säga.

Kan något annat än spriten rädda mig från mitt dåliga omdöme?

/Tisdag, är mer nyfiken på vissa anonyma flickor...

Jag vill ju bara se självgod ut naken

Kanske var det träningsvärken som fick mig att plocka upp den. Jag vill ju bara se bra ut naken av Jonas Colting, alltså.

Vi lär oss att Jonas Colting är en Iron Man. Vill du bli uthållig ska du träna som Jonas Colting. Vill du bli stark ska du träna som Jonas Colting. Gå ner i vikt? Ät som Jonas Colting! Gå upp i vikt? Du gissade det: Ät som Jonas Colting.

Antioxidanter, stenålderskost, GI, anekdoter, inkonsekventa råd och en total avsaknad av källhänvisningar... Boken är en rik källa för kvällspressen att ösa ur.

Det är märkligt att det ska vara så svårt att skriva bra böcker om träning. Kanske är det för forskningen rör sig så fort: Under de senaste femton åren har det publicerats fler artiklar i ämnet än på de hundra åren före det.

Inte för att Jonas Colting bryr sig om vetenskap. Han stödjer sig på sin personliga framgång. Varför hans erfarenheter är överförbara till min femtioåttaåriga mamma framgår däremot inte.

Ändå fick jag ut en hel del värde ur boken. En känsla av träningsglädje. Ett vettigt konditionstest. Tanken att kontinuitet är viktigare än att öka öka öka just nu. Men den stora frågan återstår: Kommer jag se bra ut naken?

Svaret är självklart: "Ja, om du tycker Jonas Colting ser bra ut naken!"

/Tisdag, hoppas att svenska tyngdlyftningslandslaget börjar med terränglöpning och lite core-pass... styrketräning blir man ju bara stor av.

Det här med balansen

Arbetade för en gångs skull effektivt. Åt bra mat. Vandrade i kvällningen till gymmet och råkade träna i en timme och fyrtio minuter. Hade barnsligt roligt med stor boll. Promenerade hem. Åt mer mat.

Det är nu ni säger: "Skaffa ett liv! Eller lägg åtminstone upp dagens outfit"

Läste ut Riktig kärlek av Inger Edelfeldt. Vacker. Det får räcka som recension.

/Tisdag, skär inte i sin pretensiösa ådra ikväll

Svinet

Jag läser massvis med tjejbloggar. Vad andra män skriver om intresserar mig sällan (fotboll, politik och datorer?).

Men alla tjejer, flickor, kvinnor... Vissa med namn och bild, andra helt anonyma. Många ensamma, emellanåt sorgsna. Några lyckliga få liksom yrvakna av ny kärlek. Alla dessa ärliga hjärtan som hoppas och minns.

Det som slår mig är hur många av dem som har ett ex de kallar Svinet.

/Tisdag

Den andra boken

Årets andra bok blev Under det rosa täcktet av Nina Björk. Där Fittstim var punk och personligt, är Under det rosa täcket svalt och distansierat. Språket är stundals lysande, tilltalet lekfullt.

Ämnet? Det är stentungt.

Under det rosa täcket är en uppgörelse med den traditionella uppdelningen i manligt och kvinnligt, med livmodersfeminismen och tanken att våra personligheter skapas av våra könsorgan. Björk angriper metodiskt de särartsfeminster vars idé om jämställdhet är att de egenskaper, arbetsuppgifter och värderingar som traditionellt tillskrivits kvinnan värderas högre.

Linjen Björk driver är radikalare: Kvinnlighet och Manlighet är kulturella konstruktioner. Inviduell frihet kan vi bara nå genom att utradera dessa konstruktioner.

I bokens näst sista kapitel "Varför gråter Simone de Beauvoir?", undrar Björk om någon som uppfostrats under det rosa täcket kan slippa vara Kvinnlig. Den postuma kritiken av Simone de Beauvoir - ja, av hennes person snarare än av hennes verk - tyder på att detta inte är möjligt.

Du får välja vem du ska vara, men räkna med att bli dömd.

Ändå rör sig samhället framåt. I den femtiotalsrevy jag såg i helgen, var kvinnorna döttrar, fruar, pigor eller vampar. Kvinnornas roll i samhället är friare idag. Måttstocken Kvinnlighet har ändrats.

Frågan är hur långt varje individ kan avvika från normen och ändå vara lycklig. Simone de Beauvoir tycktes frukta underkastelsen i kärleken och maktlösheten i orgasmen. Även Björk frågar sig (sidan 210):

Men att lära mig själv att inte tända på det min kultur har lärt mig att tända på, att inte finna det upphetsande att vara det sexiga objektet, är en annan sak. Att börja förhandla med min sexualitet skrämmer - i vilka sammanhang kan jag vara både konsekvent feminist och riktigt kåt?

Frågorna jag ställer mig är lite annorlunda: Hur mycket av mitt beteende måste formas av mansrollen när det kommer till kärlek och sex? Hur ska jag behandla en intelligent, medveten kvinna för att hon ska bli riktigt kåt?

Raggningsexperterna på Charismatic Revolution kommer ge mig ett recept: Jag måste visa mig som en ledare av män, en beskyddare av nära och kära, en autentisk och självsäker man, som vågar sprida bra känslor. Kort och gott som en (varm) alfa-hane. Tilltala Kvinnan i kvinnan.

Är det radikalt? Frigör det oss från våra könsroller?

Nej. Men kanske är det ett fall framåt från "Se henne som en prinsessa, ta henne som en slampa".

/Tisdag

En underlig värld

Lång trött dag. Lite blev gjort, trots stora åthärvor. Försökte läsa, men abstinensen drev mig till datorn.

Bloggar = metadon för nyhetsknarkare.

Via en lång kedja av länkar landade jag mitt i Elin Alvemarks blogg. Hon skriver som en psyksjuk talar. Fragment här och var är begripliga. Meningar skrivna med två veckors mellanrum verkar höra ihop med varandra. En värld som en sprucken spegel. Djupare, murknare, än min egen.

Kanske är det litteratur. Rättare sagt: Kanske är det ett konstgrepp. En ny Odyssus. Ett fragmenterat tankeflöde. Som om författaren zappar mellan kanalerna, som alla sänder direkt från delerium.

/Tisdag, läste också intervjun i Fokus

Dåliga vanor

Nr 124. MSN med ex. Som nu har sex. Med någon annan.

/Tisdag, kryper in under det svarta täcket

Ingen koll på läget

Efter att ha varit en manisk nyhetsknarkare så har jag lagt ner.

I sju dagar har jag blockerat alla sajter som stulit min tid och stört min sömn. Lokaltidningarna, kvällspressen, Stockholmsdrakarna, alla humorsidor och de där teknikbloggarna som uppdateras tre gånger i minuten. Allt borta.

Vet ni hur det känns?

Lugnt. Skönt. Som om jag snart är en sådan där vilsen farbror, som alla förklarar saker för. Som kommer missa skämt. Missförstå gliringar. Inte kunna delta i malandet vid kaffekvarnen.

Jag kan tänka mig värre öden. För vem gillar egentligen halvfabrikat? Vem gillar den som bara lyssnar efter öppning? Varför bry mig om att komma med ett färdigpaketerad åsikt, när jag istället kan höra vad du brinner för?

/Tisdag, glädjs också åt att ha vunnit tillbaka två timmar av sin dag.

Fittstim och en yrvaken gris

2008 var året jag slutade läsa. Visst hann jag med mitt dagliga tidningsmissbruk. Bloggläsandet nådde sjukliga nivåer. Tråkiga tekniska texter trycktes in. Men litteraturen, den bestod av en urkass fantasyroman och de första tre kapitlen av Stephen Kings Maratonmarschen.

I övrigt, inget.

Så 2009 ska bli året då börjar läsa tvångsmässigt. Minst en bok i veckan, helst utanför mina vanliga områden. ("Börjar det inte bli nog med nyårslöften?", undrar någon i publiken)

I min systers bokhylla hittade jag Fittstim, en samling texter om hur det är att vara (och växa upp till) kvinna i Sverige. Jag läste boken i några snabba ryck, när livet tillät.

Jag läste och chockades. Inte var det någon kvällspresschock heller, utan en riktig en, in till märgen. I boken beskriver tjejer hur de kränkts och kladdats på. Hur de inte tagits på allvar. Om trycket att vara söt, mjuk och till lags. Att inte ta plats och att ha ätstörningar. Om tjatsex och fotbollsfördomar. Och som röd tråd: Förtryckets struktur.

Nu undrar en kvinnlig läsare vilken värld jag levt i, som inte sett det här.

Jag har inte velat se, är ett svar. Ett annat är att motkampanjen mot feminismen är mycket effektivare bland männen. För visst är jag van vid att respektera dem som gapar högst och dummast.

Men det där är bortförklaringar. Ursäkter. Intellektuellt har jag varit medveten om förtrycket i många år. Intellektuellt har jag hållit med feministerna (de kloka av dem, inte särarts-arten). Men har jag gjort något?

Ingenting, skulle min syster säga.

Visst har jag nickat uppmuntrande eller skjutit in ett stödjande ord när någon tjej blivit förbannad. Men på ett känslomässigt plan har jag inte riktigt brytt mig.

"Varför?", frågar den arge tjejen i publiken. Hon som är såå jävla trött på att killar inte tar sitt ansvar. Inte ens de som annars är kloka och fina.

För att det är jobbigt att gå mot strömmen, är nog det ärligaste svaret. För att det är jobbigt att ge upp sin handlingsfrihet, för att ge mer till andra. Föra att det är jobbigt att erkänna att det där lilla skrattet legitimerar polarens allt skevare kvinnosyn. För att man inte vill tänka på att tjejen i porrfilmen, hon som gör en så kåt, nog mår rätt dåligt ändå.

Där har vi dem igen. Ursäkterna.

Mest av allt så har jag nog tyckt att jämställdheten är Någon Annans Problem. Jag har aldrig våldtagit. Aldrig slagit. Aldrig tafsat, eller vänta.. jag snärtade till en klasskamrat på stjärten i sexan när vi lekte kull (Förlåt!)... Och någon gång då, i mellanstadiet - när det började bli viktigt att vara kille - så satt jag med en kompis i tjejernas omklädningsrum en stund. Vi gick när de bad oss att gå (jag lättad över att ha klarat riten, besviken över att inte ha sett något), men visst fanns det där ändå: Det satt inga tjejer i vårat omklädningsrum. Det var flickornas kroppar som skulle granskas...

Åter till ursäkterna: Jag har gjort hushållsarbete. Jag har lyssnat. Under mina första år på högskolan lärde jag mig att stävja mitt maktspråk, knipa käft och lyfta fram dem som egentligen kom med goda idéer.

Jag ville aldrig vara ett svin. Faktum är att jag var så rädd för att behandla tjejer som sexobjekt att jag länge inte spelade spelet. Men hemma runkade jag till mina porrfantasier om dem.

Slutligen reagerade jag känslomässigt. Kanske för att Fittstim är en stark bok (läs den!). Kanske för att jag blivit mer av ett arsel efter att jag läst Spelet och återförenats med gymnasiegänget. Men framförallt för att vår skeva syn på kön och könsroller kom att påverka mig personligen.

Ni kanske blir förvånade, kära främlingar, över att jag trots mina 27 levnadsår hade min första romantiska relation med en flicka förra året. Skälen (för att inte tala om bortförklaringarna) får vi ta upp någon annan gång. Poängen (oj, vad ni väntat på den) är att jag betedde mig ganska märkligt mot henne.

Mot henne. Mot den där underbara unga kvinnan. Hon som hånglade upp mig på ett dansgolv en novembernatt. Hon som lockade ut mig i köket på midsommar. Hon som otåligt drog av sin BH när jag smekte henne. Låt oss kalla henne Eva.

Vi pratade mycket om sex, men lite om känslor. Hon pratade mycket överhuvudtaget. Jag tyckte om att lyssna på henne. När det var min tur att säga något blev jag mest förvirrad. Hon skrattade inte åt mina dåliga skämt. Förälskade flickor skrattar väl åt dåliga skämt? Jag blev nervös. Eva var erfaren, jag definitionen av en rookie. Jag såg något ömtåligt i henne. Hon såg sig om efter spänningen.

Vi sågs igen på nyår. Jag slogs av hur stark hon var. Hur väl Furstens ord "En högljudd och vulgär kvinna", beskrev henne. Det skar i hjärtat.

Då, redan före Fittstim, förstod jag vidden av mitt misstag. Jag förälskade mig i den verkliga Eva, men behandlade henne som jag trodde hon skulle (borde?) vara. Vem vill reduceras till ett hopplock från romantiska komedier, medeltida traditioner, reklamfilmer, skryt grabbar emellan och dåliga porrnoveller?

Inte Eva.

Hon hade nog dumpat mig ändå. Det vet jag.

Så min verkliga utmaning i år (publiken suckar) blir att spela spelet, bryta med fördomar och föråldrade föreställningar, se människor för de är. Att våga älska en stark kvinna.

/Tisdag, tackar Eva och författarna till Fittstim.

Nytt år, ny blogg

På nyårsafton började en av mina vänner gråta. Vi satt på restaurang, nästan hela gänget*. Förrätten hade avverkats. Det skämtades glatt runt bordet. Luften liksom vibrerade. Ni vet; som den bara kan göra när hälften av staden söker äventyr i natten.

Förrätten var som sagt avverkad. Han var borta en stund. Satte sig igen. Tung och hårig. Sen började tårarna falla.

Vad gör man när en vuxen man gråter? (Föraktar honom, viskar mobben.)

Först märkte bara vi som satt närmast vad som hände. Jag undrade försiktigt om han ätit något olämpligt. En av de klokare bland oss - låt oss kalla honom Fursten - trodde att vår vän fått dödsbud. Så han ledde honom varligt ut.

Tänk dig ett dödsbud på nyårsnatten. Vilket omen för det nya året!

Så kom de tillbaka. Till oss som tänkte på döden. Samtidigt kom varmrätten. Kocken lär ha rodnat av berömmet vi öste över maten. Inte visste han att vi försökte hålla den längsta natten på avstånd.

Så gick budet, i lättade viskningar: Ingen var död. Inte ens skadad.

Vår vän, den hårige ibland oss, hatade helt enkelt sig själv. Sin kropp, sitt liv, sin personlighet. Vi skrattade lättat. Föraktfullt? Vilken jävla sak att bli lättad över.

Han är arbetslös, singel och ensam i en stad långt från våra trygga spydigheter. Hur bemötte vi hans sorg? Med tystnad. Och till slut med vrede (för även Furstens tålamod är begränsat).

Nyårsnattens löfte? Vad blev det av det?

Ett avigt möte med en förlorad kärlek. Efterfest med sång och plastgitarrer. Allmän fylla. En kall promenad hem.

Vad lovade jag nyårsnatten? Att inte skygga för smärta. Att söka efter kärleken, som inte verkar hitta mig på egen hand. Att leva! Verkligen leva och skriva, istället för att vänta på morgondagen.

Och slutligen, att ta bättre hand om mina vänner.

/Tisdag

* Gänget, kommer ni som fortsätter följa bloggen att märka, är lite som Easy Company i Band of Brothers. Fast vi dödar tid istället för tyskar. Och en del bröder är systrar.