Har man sagt A...

B plockar upp mig om några minuter. Låtsas att det är resfeber, det är bra. Ska inte minnas hur vi satt lår mot lår, medan jag strök hennes hår. Ska inte bländas av blåa ögon igen. Ska absolut inte tänka på orden, fast nu blir det svårt.

"Fan, jag vill inte bli kär i dig på en gayklubb"

Hennes ord. Vårt dilemma.

Hon ringer. Jag bävar. Måste gǻ.

/Tisdag, hoppas alla fina bloggisar har det bra tills han är tillbaka på måndag

Hypnotoad och ångesten

En kväll förra veckan ringde Hypnotisören till mig. Han hade gjort slut med sin flickvän sedan två år. Enligt manlig logik var det därför givet att samtalet skulle handla om Pirate Bay. Jag lyssnade tacksamt. Min nyhetsabstinens (eller kanske hans berättartalang) får till och med rättegångsprotokoll bli fascinerande.

Till slut glider samtalet över till andra ämnen. Hypnotisören - som en gång ledde in mig på den mörka vägen - lyssnar när jag berättar om utmaningens första dagar. Han skrattar på de rätta ställena, hummar varmt, provar säkert en och annan förankring.

När jag försöker formulera det som stört mig med Rules of the Game, förekommer han mig. Ordet han använder är stress. Den stress som uppstår när man försöker bli omtyckt av precis alla. Därtill genom att bete sig som någon annan. Han träffar den ömma punkten. Hårt. Det får mig undra varför jag inte märkt bölden förut. Så när vi lagt på börjar jag läsa den andra delen av boken, The Style Diaries, som författaren rekommenderade för inspiration.

Undrar varför.

Inspiration ger det inte. Narcissism, otrohet och stomipåsar blandas om vartannat. Jag som trodde att Spelet var spelets mörka sida. Det blir också uppenbart att Neil Strauss och jag lever i skilda världar, med skilda mål.

Strauss vill förföra, kittla och älska med kvinnor av alla möjliga former och färger (med eller utan stomipåse, förmodar jag). Samtidigt vill han få det till att män bara vill knulla sig trötta, medan kvinnor drömmer om villa och barn. "Empirisk grund?", hörs någon fråga. Ja, raggningsexperten har frågat sina raggarpolare - som ju har gått i samma skola som han.

Min verklighet är en annan. Visst tänker, tänder jag på alla möjliga sorters kvinnor. Vet att livslång trogen kärlek är ovanlig och svår. Ändå är det den romantiska ådran som fyller mitt hjärta med blod... Att min bästa vän - i sitt allra fullaste ärligaste tillstånd - önskar sig barn, det förstärker min motvilja mot Strauss sterotyper.

Utmaningen är alltså officiellt över för min del (tids nog ska jag recensera boken i vanlig ordning). Ändå var det inget misslyckande; jag fick spänning, nya idéer och en dejt inom 30 dagar. (Hon, inte Strauss, förtjänar äran).

* * *

Hypnotisören och hans flickvän då?

Ja, till slut återkommer vi till ämnet. Jag förstår varför han gjort slut. Ändå skyggar jag för sanningen när han frågar om jag vet hur hon mår. Borde jag berättat att hon inte ätit på fyra dagar, fast hon strax därefter skrev "Snälla säg inget till honom! Då kommer vi aldrig att hitta tillbaka till varandra"?

/Tisdag, undrar ibland hur all hjärtan orkar slå

Break on through

Det är inget så pretentiöst som skrivkramp. Har bara svårt att välja ord. Processorn är överhettad, kretsen som skiljer bra från dåligt är upptagen med annat. I hopp om att skaka loss en tanke (ett svar?) skriver jag ändå. Kanske blir det strunt. Förlåt mig.

Till saken: Medan jag famlade efter klarhet hittade jag 40 Days and 40 Nights. Om man bortser från filmens syn på män som kåta djur och sensmoralen att kyskhet leder till renare, sannare kärlek. Om man bortser från det; så varför inte?

Le Petit Mal och vanemässiga one night stands är visserligen inte mitt vardagsproblem. Inte heller tror jag att den mänskliga (eller ens den manliga) kroppen är så beskaffad att det går att lagra sexuell energi som på flaska. Ändå så är det passande att Askonsdagen infaller idag. Den traditionella början på fastan. En möjlighet till omöjlighet. Ett nyår för självhatande kristna.

Nu är jag inte religiös, men jag gillar löften. Således: Viva quadragesima!

Dags för ett rakt, okomplicerat viljeprov (till skillnad från tidigare utmaningar): Före påskdagen ska min pålitliga kanon inte avfyra en enda salva. Jag tror ni förstår, utan fler skönskrivningar (kommentarsfältet är öppet för den specialintresserade).

Reflexer i sömnen går ju inte att undvika. Torka har jag nästan hunnit vänja mig vid, även om moln hopar sig vid horisonten. Det som oroar mig är, hmm... Abstinens från mig själv.

(Den läsare som småler och tänker "Ja killar", ska kanske räkna lite på fingrarna - eller lukta på dem. Fyrtio dagar är en lång tid. Kvinnor trivs minst lika bra söder om ekvatorn).

Kommer jag lyckas, tror ni? Skulle du?

/Tisdag, kommer inte ge dagliga uppdateringar i ämnet

PS. Var nära att använda använda början på den andra versen i Knocking on Heavens Door som titel. Bestämde mig - i dagens anda - för att inte ge Freud den tillfredställelsen. DS.

Tisdag på en söndag

Efter en veckas ensamhet var det skönt med sällskap. Det är bara att hon gör mig så förvirrad. Jag gör henne förvirrad? Trodde vi var klara med förvirringen.

Försöker skapa ett kodnamn. Det känns viktigt. Hennes namn.

Är för trött för koder. För trött för att förstå varför fel känns rätt. För trött för hypnotisören. Eller spelarens ångest. Drömmän, friarbrev och förväntningar får vila. Orkar inte ens förklara hur man ska dansa med en man.

Det enda som är viktigt just nu är sömn. Sömn och att önska er en god mjuk natt.

/Tisdag, skriver när han blundar

05:11

Jag brinner, förvirrad.

Samma gamla låga. Samma ljuva tvekan.

Förtryck/förståelse

Det börjar med ett mord. Genast förstår vi att det också kommer sluta där. Doris Lessing inleder Gräset sjunger med att kedja fast läsaren ute i Sydrhodesieas obarmhärtiga hetta. Slutet är oundvikligt, ändå andas jag den torra luften så länge det bara går.

Spaltmeter har skrivits om den här boken. Jag har inte läst en millimeter. Först tror jag mig ha funnit en afrikansk Lady Chatterleys älskare. Ganska snart inser jag att det är fel. Gräset sjunger handlar om förtryck. Om kolonialismen, konventionen och det kärlekslösa äktenskapet.

Det finns en djup, nästan obehaglig, vrede. Lessing hatar, som bara någon som sett människor ruttna kan hata. Hon är skoningslös mot förtryckare och förtryckta. Mot den vite farmaren, societetsdamen, negerpiskaren och negern. Mot maken och makan.

Varje handling döms utifrån hur den legitimerar ett sjukt system (kolonialismen eller äktenskapet). Ändå hålls boken samman av förståelse. Mary, Dick och Moses. Till och med storgodsägaren Charlie Slatter. Doris Lessing älskar dem alla.

Förståelsen lyfter Gräset sjunger. Ger ett - såhär i efterhand självklart - varsel om Lessings kommande storhet.

/Tisdag, har tinnitus i öronen och ett leende på läpparna

Recept på framgång

• ½ lök
• ½ röd paprika
• 1 apelsin
• 1 avocado
  

Börja med att skala en lök. Du kan med fördel använda de yttre lagren som blir över när du lagar något annat. Blanda i röd paprika och lite kladdiga apelsinskal. Dela en övermogen avocado. Rör om. Låt stå i rumstemperatur minst ett dygn.

Voilà! En doft som skulle göra en bakfull gympalärare stolt.

/Tisdag, städar och vädrar

Första intrycket av första intrycket

Tillbaka till bokrecensionerna: Första intrycket: hur ditt beteende påverkar andra, ser ut att vara en sådan där amerikansk guide för att lyckas bättre i arbetsliv och förhållanden. Det är den också, på ett stillsamt akademiskt sätt.

Med utgångspunkt i socialpsykologin förklarar Ann Demarais och Valerie White sju grundprinciper för ett bra första intryck:

1. Tillgänglighet, att man visar sig redo att möta någon
   
2. Intresse för den andra personen
3. Samtalsämnen (eller snarare den förväntade ordningen för samtalsämnen)
4. Att berätta om sig själv
5. Samtalsdynamik (att hitta en gemensam rytm)
6. Synen på omvärlden och sig själv
7. Subtila uttryck för sexualitet
   

Roligare än så blir det inte. Språket är klart och enkelt. Exemplen - som är väldigt generella - upprepar teorin utan att ge verklighetsförankring. Varje avsnitt avslutas med en checklista så att läsaren kan granska sitt eget beteende.

Jämfört med Rules of the Game är det här ett sömnpiller. Författarna utlovar inga otroliga förändringar. Tvärsäkra påståenden, snärtiga formuleringar och måsten lyser med sin frånvaro.

Istället får vi källhänvisningar och ett helt annat fokus. Där Strauss riktar in sig på resultat - vad vi kan få ut av en annan människa om vi trycker på rätt knappar - så intresserar sig Demarais och White för vilka känslor vi väcker med vårt beteende. Detaljerade krav ersätts av möjligheten att ändra sig, om man så vill.

Första intryckets styrka kommer (något ironiskt) fram först i slutet av boken. Avsnittet om att utvärdera sitt beteende är inte spektakulärt. Råden om hur man ska sätta och bearbeta mål är enkla, konkreta. Ändå ger det mig självinsikt och en väg framåt, som känns stabilare än den beräknade galenskapen i Strauss program.

Att vara kvinna, feminist eller socialt kompetent är inte heller ett hinder för att få ut något av Första intrycket. Sina kritierier för framgång får läsaren sätta själv, istället för att mötas av ett "När knullade du senast, grabben?" mellan raderna.

* * *

Det här inlägget vill inte riktigt ta slut. Så det får avvika lite till höger istället. Till den där listan med bloggar. Hur skulle analysen se ut på en löpsedel?

Frustrerade
TJEJER
BLOTTAR
privatliv
PÅ INTERNET
för okända män

Ehem. Ändå är det bara en bråkdel av singel/kärlek/sex- och relationsbloggarna jag fastnat för. Första intrycket finns på nätet också, men den hemliga ingrediensen i bloggsoppan verkar flyktig. Ämne, språk, öppenhet och något speciellt.

Vad gillar ni för bloggar, alla ni tysta?

* * *

Ett fint första intryck går att göra på MSN också. Smojo, till exempel, verkar vara varm, snäll och rolig. En söt textpersonlighet, helt enkelt. Du orsakar nog kravaller på dejtingsidorna ;-)

/Tisdag, känner krafterna återvända

Tidens tempo

Morgontrafiken väcker mig. Dörrar slår, klackar ekar i trappen. När jag väl stiger upp har huset tystnat. Under frukosten dundrar någon enstaka lastbil förbi. Duvorna samtalar på taket.

Jag slumrar.

Hör tonerna av "As times go by" sväva upp från våningen under. Den gamle mannen spelar. Medan jag besöker hälften av Sveriges bloggar, går han över till nationalsången. Först strikt, sedan jazzigt. Slutligen tröttnar han, liksom hans starrblinda fru ibland tröttnar på att försöka stänga ytterdörren.

Eftermiddagen kommer; med den trötta steg.

I flera timmar hörs prat utifrån trapphuset. Lilla poptjejen städar sitt vindsförråd. Vi pratade vid tvättmaskinen en gång. En annan gång ritade hon - jag är ganska säker på att det var hon - förslag till värden över hela innergården med krita. Nästa morgon regnade allt bort. Undrar om hon ska flytta?

Närmsta grannens hund gnäller förhoppningsfullt. Men det är inte husse eller matte än. Det är grannen på andra sidan.

Han är ganska dämpad idag. Skriker visserligen lite åt sporten och sin gäst. Men inte med särskilt fula ord. Inte som i helgen, när han hade satsat åtta tusen på en match. Gåtan med var en tonårsgrabb fått de pengarna från sysselsätter mig... Tills han höjer volymen på låten som vi har lyssnat på sen i augusti.

Jag håller tummarna helt fel.

Det blir sent. Närmaste grannen kommer. Pojkvännen också. Men det tar dem en bra stund av söta små stön, så jag tar på mig mina hörlurar och skriver.

/Tisdag, undrar om någon känner sina grannar

Obesvarade känslor

Jag brinner.

Orkar inte tänka. Det tjänar inget till. Är hes; allt som kan sägas har blivit sagt. Maktlös låter jag känslan omfamna mig.

Det är en ensidig kärleksaffär.

En plötslig storm, som lämnat mig darrande. Vad ska jag göra? Trots allt är det svårt att besvara ett virus passion för sin värd.

/Tisdag, verkar få tid att fundera

Kärlek och kapitalism

Marknadens hand är inte så osynlig idag. Lusten till pengar har svept undan en äldre, djupare längtan. Sankt Valentins dag har förändrats. Efterfrågans lagar har rubbat dess själva syfte

För så här är det: Hjärtat i Alla hjärtans dag är inte konsumtion. Inte krav på pojkvän eller flickvän, make eller maka. Det är inte ens dagen - mer än alla dagar är den dagen - att visa kärlek till sin livskamrat.

Marknadsekonomin styr, som sagt. Traditionen har rubbats av ett enkelt faktum: Det finns fler par än vad det finns älskande som är på väg att bilda par. Således marknadsförs detta som en dag för par. För guldhjärtan och chokladaskar. Gulliga middagar, döende blommor och rosa kondomer. Paren är en större marknad.

Låt dem ha sitt roliga!

Stå ut med den där medlidande frågan.

För idag är din dag. Hans och din. Din och hennes. Dagen för er som brinner, men ännu inte vågat. Idag är dagen för den där blicken. För leendet. SMS:et. Kyssen. Frågan.

"Vill du bli min?"

/Tisdag, stum och blodig men ett huvud rikare än det saliga helgonet

Seven, eight, better stay up late

Farbror Neil är sur nu. Vi skulle jobbat på samtalsöppnare idag (vilket inte ska förväxlas med raggningsrepliker), men jag missade vårt avtalade möte.

Lika bra, kanske. Igår var jag negativ. I morse var jag arg*. Under dagen fick jag ingenting gjort och ikväll somnade jag när fötterna nuddade hallmattan. Inte likt mig, men jag känner boven väl.

Sömnbrist.

Rutinerna, utmaningen, nyårslöftena och bloggen tar sin tid. Att spara in på nattsömnen var inte den smartaste lösningen. Undrar om mitt intima umgänge med Mr. Strauss är det? Staden känns - trots sin storlek - för liten för dessa beräknade galenskaper. En del av mig vet att jag kan bättre själv, en annan ser risken att falla tillbaka i gamla mönster.

Dessutom finns ni där ute. Ni som väntar på en fortsättning. Ett vetenskapligt test av metoden. Hur skulle jag kunna svika?

Nåja. Beslut ska tas på mätt mage, med klara ögon och styv... nacke?

/Tisdag, vakendrömmer mellan raderna

* Huvudmannen och Filosofen begärde - i det första gryningsljuset - åsikter om någon luddig samhällsfråga. För att sedan kritisera enstaviga svar. Tisdag morrade och sprang snabbare.

Still crazy (dag 6)

Medan jag peppar min spegelbild, kommer jag att tänka en på scen i Still Crazy. Ni kanske minns; den åldrade sångaren försöker med gråten i halsen övertyga sig själv att han är en rockgud.

Lyckligtvis är korta promenader på tunn is inte min stil. Dagens övningar var dessutom riktigt nyttiga. Rekonstruktioner av hypotetiska scenarion, där negativa bilder byts mot positiva. Skumma grejer, men väl prövade inom idrottspsykologin.

Sedan stannar jag upp. Tänker.

Är detta kontraproduktivt? Om flickor vore ofarliga, skulle jag inte behöva ägna en månad åt att övervinna rädslan för att de ska bitas. Nu ligger jag ändå i hårdträning - som om flört vore en OS-gren. Alltså är faran reell. Övningarna handlar inte om att övervinna falska begränsningar. Avsikten är att kunna handla i farans stund. Le när fröken Kannibal slickar sig om läpparna.

Jag står stilla en stund till. Observerar.

I livet runt mig blir män, flickor, pojkar, kvinnor ständigt kära. De har heta ennattsligg. Sprider klamydia, skickar sms. Trånar hopplöst eller blir för en stund lyckliga. Gång på gång faller bra tjejer för killar som inte förtjänar dem. Det finns ingen metod, bara framgångsrik förvirring.

Jag stampar lite på stället.

Sedan går jag vidare. Säkert har de dåliga killarna också fina sidor, fina känslor, som jag inte ser. På samma sätt som jag missade min stora gymnasiekärleks väninna. Eller klasskompisen i högstadiet (hoppas din senaste kärlek gör dig lycklig, sötnos). Vem mer? Vem vet.

Ibland tror jag Neil Strauss är synsk (allsmäktig?). I precis rätt stund sätter han stopp för min tankespiral. Skickar ut mig bland folk. Jag lyder, till en början lite matt. Sedan med gryende förståelse.

Komplimanger. Inget om ögon klara som fjällsjöar. Inget om läppar heta som vulkanerna på Io. Bara observationer i situationen: En försynt fråga om ett halsband eller en scarf. Beundran inför väl utfört arbete. En leende kommentar om ett lyckat danssteg.

Flera kvinnor blottar sina tänder. Ingen bits.

/Tisdag, med manligt manshår i behåll

PS. Tack för de användbara modetipsen Eb... Eh, Paulina! DS.

Morgonen efter en atomvinternatt (dag 5)

Kängor, slitstarka byxor, underställ. regnkläder, fleecetröjor, mössor, vantar, mer kängor. Svart, brunt, grönt, vitt, grått.

Jag tillbringade helgen hos mina försummade föräldrar. Utmaningen fick vila. Istället blev det bastu, melodifestival (oh joy!) och garderobsrensning (inget steg ut, trots allt).

Det kanske var Terminator och all science fiction jag plöjde som barn. Eller så var det inflytandet från alla survivalister under kamsportsåren... Orsakerna kan kvitta. Kontentan är att jag i tio års tid gick klädd som om samhället skulle upphöra nästa morgon.

Dansa i kängor någon?

Det är skönt att ha förändrats. Att säga att jag har en utvecklad stil vore däremot lögn. Därför blev dag fem en riktig prövning. Tanken var att fixa den punkt på följande lista som behöver mest arbete:

1. Byt frisyr. Strauss tipsar om att man ska leta efter idéer i musiktidningar (han jobbar ju trots allt för Rolling Stone). Jag ber er därute i bloggdjungeln om hjälp istället. Den som skickar det bästa bidraget vinner en lock av mitt hår.
   
2. Gör dig av med glasögonen. Fixat. Lasik var ett av de bästa besluten i mitt liv.
   
3. Bli solbränd. En riktigt solbränna är klart trevligare än att vara blek som en torskmage. I brist på det rekommenderar boken en soldusch. Snyggt eller slemmigt?
   
4. Manikyr. Trodde alla killar med snygga naglar var svin.
   
5. Plocka/raka överflödigt hår. Smärtsamt, men snabbt gjort.
   
6. Undersök dig själv noga i en spegel. Mmm ;-)
   
7. Plocka och vaxa ögonbrynen på salong. Ärligt talat Neil. Nej!
   
8. Blek tänderna. Tveksamt om jag vill le som Mr. Male Model. Priset lockar inte heller, men jag provar en ny tandkräm för att göra gurun glad.
   
9. Fräscha upp andedräkten. Tandtråd och munskölj får en plats i morgonrutinen.
   
10. Få råd om hudvård av kosmetikasäljare eller dermatolog. Och så en dag, beslutar jag mig för att testa mascara också?
    
11. Köp accessoarer. Känns helt naturvidrigt, men jag ska försöka.
    
12. Börja träna. Borde snarare prata med en psykolog om beroendet.
13. Ät hälsosammare. Bokens tips liknar South Beach. Mitt nyårslöfte (nr. 276) var att äta mer frukt och grönt. Avocadon är min vän.
    
14. Gör dig av med kläder som är slitna eller inte passar. Idag gjorde jag många myror glada.
    

Om någon där ute får för sig att följa i mina fotspår, så är det bäst om ni väntar till semestern. Jag hann inte med dagens fältuppgift. Imorgon ska jag dock till den där butiken som de främmande flickorna rekommenderade, för att be en expedit om hjälp med dagens outfit*.

/Tisdag, kan inte sova eftersom grannarna stönar

* Troligtvis inga bilder. Jag är fegare än Kalsonglinus.

Extra speciell bonus, for you my friend

Oftast drömmer jag om ansiktslösa människor, hundar eller döda vänner. En natt fick jag dock celebert besök.

Jag var på stadens bibliotek*. Denna gång fanns en simbassäng på övervåningen, bara till hälften fylld med vatten. Några pojkar i tioårsåldern lekte och plaskade, medan björnar i sakta mak närmade sig från andra änden. Jag försökte väl varna barnen när han dök upp.

George Clooney.

Mörkgrå kostym, givetvis. Skäggstubb: Check! Utan att lyssna på mig hoppade han ner i vattnet och slog sig medvetslös. Jag drog upp hans blöta kropp... och vaknade innan det var dags för första hjälpen. Det blev nog för spännande.

Varför jag skriver det här? Det är väl för dig därute, som funderar på om jag skulle matcha dina lakan. Slå till nu när du har chansen! Öppet köp i tio dagar. Dessutom ingår ett frikort på Mr. Clooney utan extra kostnad.

/Tisdag, återkommer senare (kanske klokare)

* Bibliotek drömmer jag ganska ofta om.

Burkmat

Igår såg Fursten och jag på estradpoesi.

Rättelse: Igår tänkte Fursten och jag se på estradpoesi. Tillställningen visade sig bestå av tre skäggiga män och en fjunig pojke, som genast vände sig mot oss med ett valpaktigt hopp i blicken.

Vi backade ut ur lokalen, förvissade om att definitionen av needyness nu och för alltid var inpräntad i våra sinnen. Medan vi flydde bort längs korridoren, förstod jag varför tjejer ibland tycker det är jobbigt att gå ut.

Fursten, han sa sig förstå mobbare.

Det är också lite den känslan Rules of the Game ger mig idag. Visst, att öva på hållning var bra. Dagens "fältövning" däremot, var att be främmande tjejer rekommendera en klädbutik för män.

Mitt genomförande var halvhjärtat. Kanske är det fredagströttheten. Kanske är det så att det inte är ett dugg otäckt att prata med tjejer i fredliga syften. Jag förstår Strauss tanke; att bygga upp en vana att ta kontakt. Det förhindrar inte att samtalsämnen från burk känns rätt amerikanskt.

Spelet får vila över helgen. Dag 5 blir måndag, med en ny ingrediens: Eget omdöme.

/Tisdag, ska ut och umgås

Och på den tredje dagen...

...började han lukta?

Ni läste rätt: Grottman inte duscha, inte raka. Ugh.

Dagens övriga uppgifter var lika märkliga. Låt gå för röst- och talövningar, men att slumpa fram ett telefonnummer och be den som svarar om filmtips?

*Ring ring*
- Sandra, låter som en kvinna i tjugo- eller trettioårsåldern.
- Hej, är Jocke hemma?
- Vem?
- Jocke, hummar jag lite förvirrat. Har jag ringt fel?
- Tror det, vem var det du sökte?

Hon låter glatt hjälpsam. Ungefär som någon som snart kommer leda ett par tyska turister vilse, fast de har bråttom till bussen*.

- Joakim Larsson, artikulerar jag (nästan löjligt) tydligt.
- Då har du kommit fel, konstaterar hon nöjt.
- Aha. Du, det här är kanske dumt...
- Ja?
- Kan du ge mig ett filmtips? Jocke snackade om någon film, men...

Sandra skrattar till lite förvånat. Hon har ju tagit på sig rollen som den som vet något i samtalet, så hon kan inte låta bli att hjälpa mig lite till:

- Ja, jag vet inte. Låt mig.. Det senaste jag såg var Eastern Promises.
- J...
- Det en maffiafilm, avbryter hon mig ivrigt, rysk maffia.
- Han Viggo är med, va?
- Ja. (Det låter som ett leende).
- Okej. Tack.. Sandra var det va?

Vi säger hejdå. Sandra med ett skratt i rösten, som kittlar bort all ångest. Trots allt, Sandra, ägnar jag mig åt denna dårskap för att få flickor som dig att skratta sådär.

/Tisdag, är en trött neanderthalare

* Till mitt försvar var jag tretton och hade läst tyska i hela fyra veckor. Att turisterna sedan berömde mitt uttal på flytande engelska innan de gick, tyder på att de hade sig själva att skylla.

Själens spegel (dag 2)

Han kan ryta som en furir, min livscoach. Gårdagens avslappnade stil är borta. Nu gäller det att ta tag i livet. Sätta mål. Planera!

- Som Blondinbella?, frågar jag.

Den farliga rynkan mellan hans ögon är svar nog, så jag skyndar mig att lyda. Först gäller det att skriva ner tre saker jag vill prestera, för att de kommer göra mig lyckligare.

1. Skriva en bok. Ända sedan tvåan - när klassens buse storögt undrade om jag verkligen hittat ett dinosaurieskelett - har jag velat skriva för andra.
2. Bygga projekt X. Det kan hjälpa många litegrann. Dessutom blir det lärorikt och ett bra skäl att träffa nya människor.
3. Skaffa ett bra jobb. Eftersom det är roligare att vakna förväntansfull.
   

Drillen fortsätter med personliga mål. Svetten svider i mina ögon när jag hör min inre censor stiga in. En hetsig men kort diskussion utbryter. Furir Strauss får ge vika för den gamle tjänstemannen. Målen arkiveras med hemligstämpel. Min anonymitet bevaras.

Pausen blir kort. Nu får jag ge mig ut för att prata med främlingar igen. Denna gång med obligatorisk ögonkontakt.

1. Servitrisen på konditoriet har mörkblå ögon med fusk (silverglittrig eyeliner).
2. Grå ögon, med fläckar av guld. Mina avsikter är helt oskyldiga när jag ber biblioteksassitenten om ett boktips. Mitt i frågan inser jag att hon är vacker. Hon inser vad jag inser och rodnar.
3. Expediten på Lagerhaus har varma bruna ögon. Hon ler faktiskt med hela kroppen. För en stund är jag hennes vite riddare i kamp mot ledan, såhär en vardagkväll, tio minuter före stängning.
4. Den gamla bibliotekarien - på ett annat bibliotek* - blinkar hela tiden med sina vattniga ljusblå ögon.
5. På gymmet får jag kämpa för att se henne i ögonen. Den svartögda kvinnan rör sig som en panter. Jag är nära att säga det (eller morra pilskt), men sansar mig i sista stund.
   

Lätt chockad vacklar jag hem. Där väntar gurun, återigen förvandlad. Han plockar upp en pipa ur fickan på sin tweedkavaj och frågar om jag blivit hypnotiserad förut.

- Inte av en man, svarar jag. Någon gång ska ju vara den första.

/Tisdag, undrar om ni kommer orka med en ytterligare 28 dagars exercis

* Mm. Mitt intresse för böcker gränsar till det sjukliga.

Spelet, dag 1

Neil väcker mig tidigt för en utvärdering.

Hur tror du att andra uppfattar dig nu?

Som en bortkommen, småblyg clown. Jag pendlar mellan att vara besvärad och glättigt pratsam. Har varit både freak och geek, men lutar mer åt det senare.

Hur vill du bli uppfattad?

Som en varm, självsäker man. Lättroad och glad, men med ett allvar under ytan. Någon att lita på, som väcker bra känslor.

Nämn tre beteenden eller karaktärsdrag du vill förändra.

1. Jag vill sluta be om ursäkt i onödan
2. Det närmast neurotiska pratandet, det måste jag lägga ner
3. Att vika undan med blicken är inte heller en bra vana
   

Okej, ge mig tre nya beteenden eller karaktärsdrag som du vill skaffa.

1. Modet att ta kontakt med människor som verkar intressanta
2. Vanan att ge ärliga komplimanger till både män och kvinnor
3. Ett inre lugn, även i nya sociala sammanhang

Gurun smeker sitt getskägg. Skådar in i min själs mörka vrår. Talar om förutfattade meningar. Falska begränsningar*. Sedan, med en nonchalant gest, skickar han iväg mig. Min första uppgift blir att småprata med fem främlingar (vilka som helst) under dagen.

... Morgonen blir till kväll. Jag summerar trött dagens samtal med okändisar:

1. Två hundar, två tanter
2. Bibliotekarie
3. Hjälpsam expedit
4. Ett par, före danskursen, om vädret (!)
5. Kanske femton flickor, tjejer, kvinnor under dansen. Lite prat, mycket skratt.
6. Lite dansprat med lång blondin efteråt
   
7. Trevlig gymvärdinna

Inget djupt, inget svårt. Bara lite kontakt.

/Tisdag, överraskad av nattens ankomst

* Av upphovsrättsliga skäl kan jag inte återge något här, men boken är inte dyr.

Noter från självhjälpsträsket

I fredags insåg jag något.

Kanske var det sättet alla samlades runt Fotografen. Bartenderns självklara värme när han hälsade på främlingar. Summeringen av alla vänner i stabila förhållanden. Eller den där tjejen som tålamodigt tindrade mot mig i en kvart...

Vad som startade tankekedjan är inte så viktigt. Poängen är att jag inte är så bra på det här med kvinnor.

Ingen av er därute är förvånad? Det är inte jag heller. Insikten är att jag är trött på status quo. De senaste åren har jag blivit tryggare, gladare och bättre på att lyssna. Men när det kommer till att ta romantiska initiativ - ni vet; som män förväntas göra - är jag nästan hopplös.

Nästan.

Jag är (ännu) inte desperat nog för en kurs med Charismatic Revolution. Istället plockade jag upp The Rules of the Game av Neil Strauss. Texterna på omslaget skulle få en dammsugarförsäljare att dregla. Spelet var bitvis rätt patetisk. Ändå tänker jag följa Strauss råd. Dag för dag, i en månad.

Jag vet vad ni tänker: "Snart står han där på färjan med tolv ringar på varje finger, skjortan uppknäppt till röven och ett rovdjursflin som skulle få Fabio att må illa".

Risken finns. Så jag ber er, mina anonyma älsklingar, att fungera som skyddsnät. Påminn mig om att bli varmare, inte kallare. Att det handlar om att möta människor, inte att spela bort dem. I genlängd lovar jag att ärligt berätta allt.

Vad sägs?

/Tisdag, måste rusa (spelet börjar imorgon)

Att älska (med) litteraturen

Karl Erik Lagerlöf samtalar med Petrarca om Laura och evigheten. Sedan lånar han dennes tidsmaskin i tre tusen år, för att ta oss på en resa runt Europa.

Vi är åskådare till Trojas fall. Besöker det gamla testamentet. Läser brevväxlingen mellan Abélard och Héloïse. Rycks med av den misogyna demagogen Shakespeare. Blottaren Rossau. Stendahl. Emily Brontë. Katarerna och trubadurerna. George Sands och George Elliot (båda kvinnor under pseudonym). Svinet de Sade... Besöken är korta. Guidens fotsteg fjäderlätta.

Freuds storhet förklaras på en halv sida (hans svaghet på två rader). Vi stör Dostojevski i hans källarhål, för att sedan smyga på en Anaïs Nin som skriver dagbok.

Lärda män bjuds med, men gör oss sällan sällskap över natten. Kärlek : Från bibeln till Beauvoir är inte en avhandling. Det är en virvlande resa genom den västerländska litteraturens kärlekshistoria. Kanske även en kärleksförklaring till densamma.

Att i några stycken återge en bok på tvåhundrasextio sidor är helt ogörligt. Ändå lyckas Lagerlöf komprimera verk mångfalt större än så. Författarna får ibland själva ordet, älskarna oftare än så. Samtidigt sätts allt i ett historiskt, kulturellt, religiöst sammanhang.

Boken andas av bildning och mogen kärlek.

En kort stund undrar jag över författaren själv. Om läsningen gett honom livslycka? Eller om han - likt Nick Hornbys Rob - lidit av andras smärta...

Sedan vänder jag det sista bladet och inser att jag är lycklig.

/Tisdag, har haft en fin helg (men ångrar sitt förra inlägg litegrann)

PS. I klart dagsljus syns en skarp - och intressant - kontrast mellan hur Lagerlöf och Björk läser de Beauvoir. DS.