Hypnotoad och ångesten

En kväll förra veckan ringde Hypnotisören till mig. Han hade gjort slut med sin flickvän sedan två år. Enligt manlig logik var det därför givet att samtalet skulle handla om Pirate Bay. Jag lyssnade tacksamt. Min nyhetsabstinens (eller kanske hans berättartalang) får till och med rättegångsprotokoll bli fascinerande.

Till slut glider samtalet över till andra ämnen. Hypnotisören - som en gång ledde in mig på den mörka vägen - lyssnar när jag berättar om utmaningens första dagar. Han skrattar på de rätta ställena, hummar varmt, provar säkert en och annan förankring.

När jag försöker formulera det som stört mig med Rules of the Game, förekommer han mig. Ordet han använder är stress. Den stress som uppstår när man försöker bli omtyckt av precis alla. Därtill genom att bete sig som någon annan. Han träffar den ömma punkten. Hårt. Det får mig undra varför jag inte märkt bölden förut. Så när vi lagt på börjar jag läsa den andra delen av boken, The Style Diaries, som författaren rekommenderade för inspiration.

Undrar varför.

Inspiration ger det inte. Narcissism, otrohet och stomipåsar blandas om vartannat. Jag som trodde att Spelet var spelets mörka sida. Det blir också uppenbart att Neil Strauss och jag lever i skilda världar, med skilda mål.

Strauss vill förföra, kittla och älska med kvinnor av alla möjliga former och färger (med eller utan stomipåse, förmodar jag). Samtidigt vill han få det till att män bara vill knulla sig trötta, medan kvinnor drömmer om villa och barn. "Empirisk grund?", hörs någon fråga. Ja, raggningsexperten har frågat sina raggarpolare - som ju har gått i samma skola som han.

Min verklighet är en annan. Visst tänker, tänder jag på alla möjliga sorters kvinnor. Vet att livslång trogen kärlek är ovanlig och svår. Ändå är det den romantiska ådran som fyller mitt hjärta med blod... Att min bästa vän - i sitt allra fullaste ärligaste tillstånd - önskar sig barn, det förstärker min motvilja mot Strauss sterotyper.

Utmaningen är alltså officiellt över för min del (tids nog ska jag recensera boken i vanlig ordning). Ändå var det inget misslyckande; jag fick spänning, nya idéer och en dejt inom 30 dagar. (Hon, inte Strauss, förtjänar äran).

* * *

Hypnotisören och hans flickvän då?

Ja, till slut återkommer vi till ämnet. Jag förstår varför han gjort slut. Ändå skyggar jag för sanningen när han frågar om jag vet hur hon mår. Borde jag berättat att hon inte ätit på fyra dagar, fast hon strax därefter skrev "Snälla säg inget till honom! Då kommer vi aldrig att hitta tillbaka till varandra"?

/Tisdag, undrar ibland hur all hjärtan orkar slå