En krets av två

Det här med läsare är ovant.

I början lästes mina texter bara av två personer: min lärare och mig själv. Möjligen läste mamma högt hemma medan pappa snarkade svar från soffan. Ibland fick hela klassen höra dem (ni minns nog hur det var i era yngre dagar). Men läsningen - den märkliga processen där rytm uppstår ur tystnad och bilder ur ord - den var mest lärarens och min. Och läraren läste för att få betalt. Föräldrarna läste för att bättra sitt barn. Klassen? Den väntade på att få gå hem.

Inte för att den där Tisdagen på åttiotalet skrev för dem.

Blyertsstreck blev till bokstäver blev till stavelser blev till ord blev till meningar blev till några stycken i boken med röda markeringar som blev konsten att skriva. Jag lärde mig. Skrev på tvång (ni minns: det var så det var), men älskade det. Älskade det mer än suddgummin, omslagspapper med bilar och de långa raderna med tal i matteböckerna som egentligen var ett och samma.

Fler berättelser, sagor och sci-fi. Mellanstadie, högstadie. Lärare som läsare. En barnboksförfattare i ett litet grupprum, som ger goda råd tio år för tidigt. "And a boy confident in his dream, like all boys, before they hear about regression to the mean".

I gymnasiet ändrades något: lärare och föräldrar tyckte det var viktigare att vi läste än att vi skrev (klassen väntade fortfarande på att få gå hem). Ändå försökte jag skriva en bok en dag. Den började på med ett larm på ett rymdskepp och slutade några timmar och två stycken senare. Trots allt var jag sexton och hade varken idé eller plan.

Sedan skrev jag (till min skam) skolpjäsens sugigaste scen.

Berättelserna, som en gång hade manats fram med svett och blyerttstreck, kom nu självmant. Fri från krav, som jag nu var, skrev jag inte längre ner dem. Mitt uppblåsta ego trodde att hela världen skulle dyrka mina alster näst-nästa dag. Så i några år - innan spam och snabbmeddelanden - skrev jag brev om hur bra idéerna var.

(Återigen: en läsare, en text och jag).

Sedan: lådan, fria fantasier, utan troper eller någon form av dramaturgi som var proper... Och så, en ensam vinter, i brist på ordlek och språkmek, fick bloggen sin början. Från internets mörker smög läsare fram, likt vargar som vädrar ett nyfött lamm.

Allt var spännande, nyfiket, nytt. Jag undersökte varje länk, varje klick varje blyg pseudonym. Bekantade mig med några i min Tisdagskostym. Skrev om knäppa projekt och saker jag sett.

Sen blev jag kär och bloggen blev tyst. Poeterna har rätt, man blir som förryckt. Är ännu mer kär, men nu är hon inte här. Vi skriver och läser, både hon och jag. Det var därför jag började skriva idag... Förr drömde jag om att hela världen skulle älska mina alster, nu håller hennes rader mig helt på halster. Om hon glädjs åt en rad, gör det min dag.

Så till er som följt denna ringlande väg, vill jag meddela att Tisdag blivit helt ägd.

/Tisdag, har smittats orimligt hårt av rimsjukan